I det lilla blåa huset

Morgonmörkrets himlavalv glittrade av frostklara stjärnor. Jag stod en stund på jorden och lät stjärnljuset borra sig in i mig, Små prickar av intensivt, gammalt stjärnljus nådde ett flämtande litet ljus i mig. På kullerstensgränden låg drivor av höstlöv, varje litet löv frostnupet och glittrande i det mjuka skenet från gatlampan och månljuset. Världen var tyst, alldeles stilla. Där jag stod insåg jag att också mitt mörker är fullt av ljus, vishet och kärlek, all smärtsam ångest och sorg till trots. Jag har blivit buren hit. Buren till just den punkten på jorden att jag kan se det. Ljuset i mörkret. Buren av den närmaste kretsen av saknad, som orkat ordna, lyssna och berätta tillsammans med mig. Buren av mina älskade barn och deras familjer, som med sin närvaro lugnat mig mer än något annat. Buren av mina kära vänner, som konkret delat min sorg, funnits nära utan att förvänta sig att jag ber om det, tålmodigt lyssnat på samma saker om och om igen, skickat blommor, videosnuttar ...

efter alla år av oro och skräckstunder kommer dagen då inget längre kan bli som förut och man måste komma ihåg att andas och gå ut med hunden och äta morgonmål allting kvävs det gör ont i magen och bröstet och tårarna bara rinner sakta och torra och man kurar ihop sig på natten bredvid sin dotter som andas och sorgen bara väller in som tät dimma genom alla porer i kroppen och flyter in i en oformlig tyst klump som blir bara större den bleknar inte ens i kanterna och vi samlas på några kvadratmeter och etern och tröstar varandra otröstliga själva på olika sätt och pratar om annat och praktiskt och gråter och skojar och minns och kramas och håller varandra i händerna för att komma över det värsta för vi vill tro att det är möjligt att komma över det värsta du fattas oss du älskade snälla roliga smarta komplicerade du fattas mig min egen älskade lillebror