Det som bär mig nu

Morgonmörkrets himlavalv glittrade av frostklara stjärnor. Jag stod en stund på jorden och lät stjärnljuset borra sig in i mig, Små prickar av intensivt, gammalt stjärnljus nådde ett flämtande litet ljus i mig. På kullerstensgränden låg drivor av höstlöv, varje litet löv frostnupet och glittrande i det mjuka skenet från gatlampan och månljuset. Världen var tyst, alldeles stilla.

Där jag stod insåg jag att också mitt mörker är fullt av ljus, vishet och kärlek, all smärtsam ångest och sorg till trots.

Jag har blivit buren hit. Buren till just den punkten på jorden att jag kan se det. Ljuset i mörkret.

Buren av den närmaste kretsen av saknad, som orkat ordna, lyssna och berätta tillsammans med mig.
Buren av mina älskade barn och deras familjer, som med sin närvaro lugnat mig mer än något annat.
Buren av mina kära vänner, som konkret delat min sorg, funnits nära utan att förvänta sig att jag ber om det, tålmodigt lyssnat på samma saker om och om igen, skickat blommor, videosnuttar och meddelanden, eller bara hjärtan precis då jag funnits i deras tankar.
Buren av min levnadsglada valp, som sett till att jag har en dagsrytm och kommer ut, och som funnits bredvid mig så nära som möjligt.
Buren av min fina arbetsgivare, som stannade upp allt runt omkring mig.
Buren av den empatiska och skickliga läkaren som också sade det jag hade glömt och behövde höra för att kunna bli tillräckligt frisk för att kunna sörja.
Buren av den kloka kyrkoherden, som när hon gick sade att jag ska komma ihåg att det finns frid och ljus.

Det finns frid och ljus. Jag såg det i morgonmörkret.