I det lilla blåa huset

I don´t know where I am going, but I am on my way, skrev Carl Sagan.   Jag tänkte ju inte att jag någonsin skulle bli arbetsoförmögen för en lång tid, jag effektiva, glada och starka människa - som om det skulle göra någon skillnad. Jag tänkte aldrig att jag inte på sikt skulle kunna förvalta mitt lilla blåa hus väl och sköta lånen jag hade för det tills jag blev pensionerad.  Jag tänkte heller aldrig att jag skulle vilja tänka på andra alternativ på grund av en man, jag hade tänkt att jag hädanefter ville styra mitt liv helt själv gällande hur jag bor.  Hur fel hade jag inte. "Människan planerar, Gud skrattar" lär vara ett estniskt talesätt som min vän Anu har introducerat i mitt liv.  Här sitter jag nu långtidssjukskriven och utan sådana pengar som skulle möjliggöra att fortsätta att bo i mitt älskade hus. När man äger ett gammalt hus är man skyldig att förvalta det väl den stunden man har lyckan att bo i det mellan historien och framtiden eller ge stafettpinn...

 Jag har träffat en människa som har helande händer.  På den varma, mjuka bänken inbäddad i täcke och handdukar känner jag hur väl hon känner till såväl människans anatomi som mina egenheter. Medan hon använder hela sin kropp för energi och tänjning av mina muskler ligger jag stilla och försöker låta bli att hjälpa henne genom hålla upp någon kroppsdel eller kämpa emot. Mitt jobb är bara att slappna av. Hon är alldeles tyst medan hon jobbar. Jag får bara andas ut smärta och andas in läkandet, ömheten, välviljan. Andas ut, andas in. Hon behandlar en kroppsdel i taget, och i den en muskel eller muskelgrupp i taget. Först mjukt och inkännande, sedan ökar hon sakta på kraften tills spänningarna långsamt mjuknar.  Hon masserar, trycker, knackar, tänjer, böjer och skakar. Det känns som om hennes rörelser är en enda, som att hon aldrig släpper min kropp. Ändå vet jag att hon fullständigt omärkbart byter sida och tar mera olja på sina händer. Hon klagar inte på hur spänt eller on...