I det lilla blåa huset

I morse låg dimman lågt och omfamnade jorden i den plötsliga kylan som om den försökte skydda och trösta växterna. Morgonsolen lekte mellan stammarna och fick varje höstlöv att glöda i motljuset. Förändring, förflyttning i livets cirkel, transformation. Jag flyttade in för en knapp vecka sedan, och har nu bott mitt i renoveringen för att få dominobrickorna i våra liv att landa i rätt ordning. Den här gången behövde jag massor hjälp med flytten, både inpackning, förberedelser, flyttdag och uppackning. Jag vet inte hur jag ska tacka alla dem som hjälpt mig, alla former av tack känns bara för lite.  Och ändå är jag totalt utmattad. Migränen har ilsknat till och ligger nu på en nivå som jag inte trodde var möjlig. Hela flyttprocessen skriker ut hur mycket min funktionsförmåga och ork har sjunkit pilrakt ner. Förr har jag kunnat packa ner och packa upp snabbt, logiskt och effektivt utan att vara så här fullständigt beroende av hjälp. Men samtidigt är jag pirrande ivrig, och väntar varje...

Idag på min och min mans gemensamma födelsedag fick jag den, nyckeln till vårt nya hem. Jag stiger andäktigt in, känner den rena doften och ser mig omkring i rum efter rum efter rum. Tid och rum viker sig, för med mig i tankarna har jag honom jag älskar och ska flytta ihop med. (Hans fysiska jag är nämligen på en upplevelseresa i Bordeaux på en vingård, där han fått jobba hårt och som lön fått bo, äta fantastisk mat och smaka på goda viner.) Men jag är här också fysiskt. Precis där jag ska vara. Huset är en gediget och rätt nyligen grundrenoverad empirelägenhet från 1842. Här ska alla våra barn, vänner, djur och böcker, tavlor, pinnar och pinaler och framför allt funktioner få välplanerade utrymmen.  Och jag har igen fått göra upp planer för ytrenoveringen, den här gången tillsammans med min man. Jag har lärt mig massor om Karl Johan-stilen som var Nordens svar på empire-stilen. Luftighet och böjda former, kalla färger, som en nordisk disig vinterdag med solnedgångens guldfärgade i...