I det lilla blåa huset

 I juli fick jag ett gott köpanbud av en familj som kändes som perfekt för mitt lilla blåa hus, en familj som var förtjust i huset och var villig att ta på sig förvaltarskapet inför framtiden. Jag var alldeles oerhört lycklig för det lilla blåa husets del. Men i konditionsgranskningen upptäcktes det till vår allas stora förskräckelse fukt under golvet. Man kunde konstatera att huset hade renoverats 1985 med dåvarande bästa kunskap genom att lägga plast direkt på småkornigt jordmaterial, och också fortsatt plasten mot den nedersta stocken åtminstone där golvet nu öppnades. På plasten hade man sedan lagt glas- och bergull, och på den plastat papper, före de egentliga golvstrukturerna byggdes på. Kapillärfukten och fukten från utsidan hade ingenstans att ta vägen annat än till strukturerna som borde ha hållits torra. Tack och lov hittades inga mikrober. Och tack och lov att det hittades nu, före försäljningen. Fullt förståeligt drog sig köparna ur, det skulle jag också ha gjort i dera...

Församlingarna och kyrkan gör väldigt mycket gott arbete. Jag älskar diakonin, det viktiga ungdomsarbetet, sjukhusprästernas arbete och samarbetet gällande olika trosinriktningar för att öka förståelse och acceptans av varandra, bara för att lyfta fram några av många för mig väldigt viktiga arbetsområden. De områden som är viktiga för mig handlar alla om kärlek, acceptans, närvaro och nåd. Jag har länge lekt med tanken att det är just dit min kyrkoskatt går, fullt medveten om att det inte är så. Med min kyrkoskatt understöder jag också det jag upplever vara direkt fel. Många fokuserar annorlunda än jag, och väljer att hoppa av. Det finns mycket i den lutherska kyrkan i Finland som jag och många med mig upplever vara emot min tro, mina värderingar och till och med emot de mest självklara mänskliga rättigheterna. Allt från stora saker som likvärdig behandling gällande kön eller sexuell läggning, till mindre saker som hur man refererar till bibeltexterna i en gudstjänst och vem som får oc...