I det lilla blåa huset

Jag hittade den mannen som var just rätt att sköta om renoveringen av mitt lilla blåa hus. Jocke heter han. Hans firmas slogan är "Det börjar med en dröm. Sen bygger vi den". Redan det, alltså. Han har en gedigen yrkesskicklighet, en beundransvärd millimeternoggrannhet i sitt arbete och en förbundenhet till planerna så till den grad att han jobbade nästan dag och natt, vardag och veckoslut när tidtabellen var som tightast, och det utan att visa ett spår av stress eller dåligt humör. Dessutom är han flexibel och pragmatisk, och varje praktiska problem som kommer av att flytten in behövde ske på tok för tidigt, eller för att sjuttonhundratalshuset inte har en enda rak vinkel på något ställe eller whatnot, löser han dynamiskt, praktiskt och kreativt. Att han dessutom har ett färgsinne som få, en förståelse för balans i rummet och förstår min vision och förbättrar den ytterligare är en ynnest som jag inte hade kunnat tro var möjligt. Utöver allt det...

Så packar jag igen mitt liv i lådor. I hela mitt liv har jag bott bara ett par år i taget på samma ställe, ett par hem undantaget där åren blev lite fler. Den här gången kommer frågan av någon anledning klarare i mina tankar. Varför gör jag på detta viset? Varför flyttar jag stup i kvarten? Av födsel och ohejdad vana? På grund av min sökande, kanske rastlösa själ? På grund av längtan efter något helt annat som jag omformar i en önskan om att bygga ett nytt rede? Hittar jag det jag söker på nya platser? Svaret är givet, och ändå fortsätter jag. Ännu en gång. Kanske jag äntligen förstår att det är något annat jag behöver leta efter. Kanske jag hittar det nu, ja, jag tror faktiskt det. Vemodet jag känner när jag ser lådorna är antagligen en slags sorg att ge upp det jag mer eller mindre omedvetet så länge trott att jag ska hitta. En sak jag aktivt tänkt på då jag flyttat från platser jag älskat är att hemmet inte sitter i väggarna. Hemmet sitter i människorna, i de gemensamma ...