Om att hitta rätt man för rätt jobb

Jag hittade den mannen som var just rätt att sköta om renoveringen av mitt lilla blåa hus. Jocke heter han. Hans firmas slogan är "Det börjar med en dröm. Sen bygger vi den". Redan det, alltså.

Han har en gedigen yrkesskicklighet, en beundransvärd millimeternoggrannhet i sitt arbete och en förbundenhet till planerna så till den grad att han jobbade nästan dag och natt, vardag och veckoslut när tidtabellen var som tightast, och det utan att visa ett spår av stress eller dåligt humör. Dessutom är han flexibel och pragmatisk, och varje praktiska problem som kommer av att flytten in behövde ske på tok för tidigt, eller för att sjuttonhundratalshuset inte har en enda rak vinkel på något ställe eller whatnot, löser han dynamiskt, praktiskt och kreativt.

Att han dessutom har ett färgsinne som få, en förståelse för balans i rummet och förstår min vision och förbättrar den ytterligare är en ynnest som jag inte hade kunnat tro var möjligt.

Utöver allt detta är han väldigt, väldigt snäll. Till exempel den dagen då renoveringen fortfarande krävde alla möjliga olika yrkesgruppers alla tänkbara verktyg, material och skydd och mitt sista flyttlass skulle komma till ett redan sakfyllt hem följande dag, åkte jag på släktfest. På kvällen då jag kom tillbaka hem, fann jag att han jobbat full dag, och dessutom städat undan allt inför inflyttningen, putsat det som gick att putsa, och satt undan ur vägen för flyttningsströmmarna det som behövde finnas kvar. Allt detta trots att han visste att följande arbetsdag fick han ta fram allt igen. Den kvällen då jag såg det finputsade hemmet fylldes ögonen med tårar. Tänk att någon kan vara så snäll och omtänksam just i den för alla inblandade värsta logistiska stressen.

Och som den gången då han märkte att jag var stressad över en tidtabell som visade sig vara omöjlig och såg att jag behövde något vettigt att göra för att lindra den enorma känslan av otillräcklighet. Han lärde mig att tejpa fönstren inför målningen. Först visade han hur man ska göra, sedan uppmuntrade och lämnade han mig att jobba, varefter han kontrollerade, rättade och lärde lite till, och till slut höjde han på ribban. (Han måste vara en smygpedagog. Och smygpsykolog. För han skulle själv ha gjort hela jobbet på den tiden han lärde mig, men han såg att jag behövde det.)

Som om allt detta inte skulle räcka och bli över, sköter han dessutom sitt jobb till tonerna av Dixieland, swing och gladjazz. Medan vi jobbar med våra uppgifter i olika rum de stunder jag är där, dansar åtminstone min kropp i ren glädje trots all ryggont och fysisk utmattning.

Jag säger bara att det blev rätt, det här med Jocke och det lilla blåa huset. På bilden ser man resultatet av hans skickliga insats.

PS Trasmattan får ligga ännu en vecka, sen rullas den ihop för några veckor, för då är renoveringen redan i en sådan fas att min lilla valp ska få flytta hem!