Vad är ett hem? Vad är det jag söker?
Så packar jag igen mitt liv i lådor.
I hela mitt liv har jag bott bara ett par år i taget på samma ställe, ett par hem undantaget där åren blev lite fler. Den här gången kommer frågan av någon anledning klarare i mina tankar. Varför gör jag på detta viset? Varför flyttar jag stup i kvarten?
Av födsel och ohejdad vana? På grund av min sökande, kanske rastlösa själ? På grund av längtan efter något helt annat som jag omformar i en önskan om att bygga ett nytt rede?
Hittar jag det jag söker på nya platser? Svaret är givet, och ändå fortsätter jag. Ännu en gång. Kanske jag äntligen förstår att det är något annat jag behöver leta efter. Kanske jag hittar det nu, ja, jag tror faktiskt det. Vemodet jag känner när jag ser lådorna är antagligen en slags sorg att ge upp det jag mer eller mindre omedvetet så länge trott att jag ska hitta.
En sak jag aktivt tänkt på då jag flyttat från platser jag älskat är att hemmet inte sitter i väggarna. Hemmet sitter i människorna, i de gemensamma berättelserna, i hamnen, i funktionerna, rötterna och historierna som sakerna bär med sig, i ron, ståhejet och skrattet. Men mest av allt i människorna. Och allt det har jag tagit med mig då jag flyttat från ställe till ställe. Mitt hem.
Den här gången är det ändå annorlunda, jag flyttar utan mina utflugna barn. Ändå känns det som om de vore med mig. Jag bär dem ständigt i tankarna under planeringsskedet. Här ska vi kunna spela bordsspel. Här ska vi kunna samlas kring en middag som vi gjort i köket tillsammans. Här kan vi sitta och njuta av kvällssolen ute på terassen. Och här ska de kunna sova skönt, alla i ett enda stort gästrum. Här ska deras hundar - och min - och katter ha sina vattenskålar. Här ska man kunna värma nappflaskans mjölk, sen om livet för mina barn bär med sig sådana behov.
I hemmet jag nu bygger upp, eller kanske då återuppbygger, förenas det bästa av alla de hem jag haft. Jag kommer att ha utrymme för spontan och planerad samvaro, övernattning, härliga skratt i trädgården. Jag kommer att omgivas av vackra perenner och blomdoft i min lilla trädgård. Trafikljuden är närmast minimala på gränden där enbart körning till gårdarna är tillåten. Turister kikar in genom fönstren. Golven knarrar, och det jag ser från fönstren är bedårande vackert. Inredningen hoppas jag blir balanserad, vacker, funktionell och öppen, med allt det jag lärt mig om skönhet och funktion i tidigare hem. Och jag hör kyrkklockorna nästan i grannen ringa in helgen klockan sex på lördag eftermiddag och fylla hela min värld med ro.
Därför känns det inte som om jag börjar om från början. Jag tar mitt hem med mig, också nu.
...så kanske det är så att det inte gör något att jag flyttat mycket. Det som är viktigt är att jag alltid bott hemma, och varje hem har jag älskat och vårdat i sorg och fröjder. Och att mina barn alltid haft ett gott och tryggt hem, vad som än har hänt i deras eller min värld. Också nu när de flugit ur boet och byggt sina egna reden har de på ett sätt samma trygga hem att återvända till även om det finns på ett nytt ställe.
Och kanske, kanske jag nu hittat fram till en plats som jag finner mig tillrätta i som ett hem i många, många år. För jag har äntligen hittat det som är viktigast. Tror jag.
I hela mitt liv har jag bott bara ett par år i taget på samma ställe, ett par hem undantaget där åren blev lite fler. Den här gången kommer frågan av någon anledning klarare i mina tankar. Varför gör jag på detta viset? Varför flyttar jag stup i kvarten?
Av födsel och ohejdad vana? På grund av min sökande, kanske rastlösa själ? På grund av längtan efter något helt annat som jag omformar i en önskan om att bygga ett nytt rede?
Hittar jag det jag söker på nya platser? Svaret är givet, och ändå fortsätter jag. Ännu en gång. Kanske jag äntligen förstår att det är något annat jag behöver leta efter. Kanske jag hittar det nu, ja, jag tror faktiskt det. Vemodet jag känner när jag ser lådorna är antagligen en slags sorg att ge upp det jag mer eller mindre omedvetet så länge trott att jag ska hitta.
En sak jag aktivt tänkt på då jag flyttat från platser jag älskat är att hemmet inte sitter i väggarna. Hemmet sitter i människorna, i de gemensamma berättelserna, i hamnen, i funktionerna, rötterna och historierna som sakerna bär med sig, i ron, ståhejet och skrattet. Men mest av allt i människorna. Och allt det har jag tagit med mig då jag flyttat från ställe till ställe. Mitt hem.
Den här gången är det ändå annorlunda, jag flyttar utan mina utflugna barn. Ändå känns det som om de vore med mig. Jag bär dem ständigt i tankarna under planeringsskedet. Här ska vi kunna spela bordsspel. Här ska vi kunna samlas kring en middag som vi gjort i köket tillsammans. Här kan vi sitta och njuta av kvällssolen ute på terassen. Och här ska de kunna sova skönt, alla i ett enda stort gästrum. Här ska deras hundar - och min - och katter ha sina vattenskålar. Här ska man kunna värma nappflaskans mjölk, sen om livet för mina barn bär med sig sådana behov.
I hemmet jag nu bygger upp, eller kanske då återuppbygger, förenas det bästa av alla de hem jag haft. Jag kommer att ha utrymme för spontan och planerad samvaro, övernattning, härliga skratt i trädgården. Jag kommer att omgivas av vackra perenner och blomdoft i min lilla trädgård. Trafikljuden är närmast minimala på gränden där enbart körning till gårdarna är tillåten. Turister kikar in genom fönstren. Golven knarrar, och det jag ser från fönstren är bedårande vackert. Inredningen hoppas jag blir balanserad, vacker, funktionell och öppen, med allt det jag lärt mig om skönhet och funktion i tidigare hem. Och jag hör kyrkklockorna nästan i grannen ringa in helgen klockan sex på lördag eftermiddag och fylla hela min värld med ro.
Därför känns det inte som om jag börjar om från början. Jag tar mitt hem med mig, också nu.
...så kanske det är så att det inte gör något att jag flyttat mycket. Det som är viktigt är att jag alltid bott hemma, och varje hem har jag älskat och vårdat i sorg och fröjder. Och att mina barn alltid haft ett gott och tryggt hem, vad som än har hänt i deras eller min värld. Också nu när de flugit ur boet och byggt sina egna reden har de på ett sätt samma trygga hem att återvända till även om det finns på ett nytt ställe.
Och kanske, kanske jag nu hittat fram till en plats som jag finner mig tillrätta i som ett hem i många, många år. För jag har äntligen hittat det som är viktigast. Tror jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar