I det lilla blåa huset

Idag är jag för första gången en hel dag helt ensam med valpen Vofflan, och det är semesterns sista dag. Jag kryper upp i soffan, njuter av yllesockor och en mjuk filt bland de sköna dynorna. Varje dag under min semester, utom alltså idag, har jag haft kärt besök av familj, vänner eller släktingar, precis som jag hoppats. Och jag har lyckats med att inte göra mig någon som helst stress för det, utan haft vardagsstädat (om ens det, det fanns också dagar då renoveringen ännu var i aktivt skede och då jag hade flera obokade besök), gått i vardagskläder, bjudit på mycket enkel mat plockad från min sommars mycket snäva meny och bara njutit av härligt sällskap. Nu när jag sitter ensam och valpen inleder sin förmiddagssömn, hinner jag plötsligt lite reflektera. Vad innebär vänskap för mig? Varför hungrar jag så efter människorna i mitt liv? Jag inser att olika vänner innebär olika saker för mig. Det finns de som stimulerar mentalt med kunskap och tanke, de som väcker existentiella frågo...

Idag blev det första rummet helt färdigt. Den beställda blåa mattan kom med posten igår och jag sydde upp min farmors gardiner från Grönkulla, det hem min pappa föddes i, så att de skulle falla vackert i min låga rum. Taklampan jag hade skaffat satt inte riktigt, men idag hittade jag lösningen och elinstallatören Robbe på Team Robbe satte upp de nya lamporna från White Vintage , och de sitter som smycken i rummet. Så nu är det klart, min vision blev verklighet. Visionen var en udda kombination, två på sitt sätt mycket olika ställen i världen men som båda andas frid och ljus. Det ena stället - Skagen - har jag aldrig besökt, men all konst och fotografier jag sett finner jag rofyllda och ljusa. Ljusblått, beige, vitt. Det andra stället, St Peterskatedralen i Vatikanen har samma ljus, samma rymd, och en helighet och frid som inte riktigt går att beskriva. Den har jag själv upplevt, så till den grad att jag då rördes till tårar. Samma intryck av färger, ljusblått, beige och vitt, men s...

För ungefär ett år sedan upptäcker jag ett litet blått hus till salu i gamla stan i min forna hemstad. Redan när jag stiger in känns allt rätt. Ett hus som möjliggör att mina drömmar om en liten trädgård, en hund och gamla väggar förverkligas, samtidigt som en fungerande vardag blir enkel att bygga upp. Steg 1: jag får löften om tillfälliga lån ifall allting inte skulle löpa perfekt, jag besluter mig Steg 2: jag ger ett anbud på huset, och sover dåligt den natten Steg 3: anbudet godkänns, lycka och panik Steg 4: konditionsgranskning görs, och resultatet blir gott, jag börjar planera på allvar Steg 5: handpenning överförs och köpet görs (glömmer bankkoderna hemma) Steg 6: köpesumman överförs i sin helhet, nu är allt klart Steg 7: jag får besittningsrätten och nyckeln, jag går långsamt igenom de små rummen och känner. Steg 8: renoveringen inleds Steg 9: jag får ett titta-in-besök första gången, det känns obeskrivligt härligt...

Igår sent på kvällen kom hon till sitt nya hem. Nyfiken, trött, klumpig, glad och lycklig. Hon förvandlades från ett tryggt multiplum i valphögar till en individ med egen vilja, till förbehållsfritt föremål för människokärlek och odelad uppmärksamhet och fann sig plötsligt vara utan tävling vid matskålen. Hon bekantade sig med dofterna i trädgården (ljuvliga!) och i det nya hemmet (slickade lite på linoljesåpade golven). Hon vågade röra sig helt fritt på bara kanske 20 m2, men t.ex. köket var ännu lite skrämmande (tills jag förstod att ta bort sopborsten från närheten av dörröppningen). Oh, Vofflan, Vofflan, Vofflan! Nu börjar resten av mitt liv. ❤️

Efter en tung vecka försöker jag jorda mina tankar inför den stundande semestern. Jag vattnar blommorna i trädgården, såpar det sista golvet för den tionde och sista gången före valpen ska komma till sitt nya hem, och börjar sen titta på en film för första gången på hundra år eller så. Men  ändå fyller ostrukturerat grubbel mina tankar till bredden. Och då kommer den. E-posten. Texten ryms på en rad. ”Veterinärgranskningen är imorgon. Hinner ni till kl 17 i övermorgon, så får ni valpen om allt är i ordning med henne?” Grubblet sätter sig i ryggraden, men mitt hjärta fladdrar glatt som en fågelunges.