I det lilla blåa huset

Jag vill skriva om trasmattor. Jag älskar känslan av en slät, sliten trasmatta mot min bara fotsula. Jag älskar det att de människor jag allra mest tycker om har gått och kommer att gå på den med sina bara fotsulor. Jag älskar att valpen Vofflan också älskar trasmattor. (Hon älskar dem kanske lite för mycket.) Jag älskar det ekologiska i mattan, det att man använt ett klädesplagg eller kanske ett lakan så mycket att det slitits mjukt, och återanvänder trasorna i mattan. Jag älskar skapandets glädje i mattans design, där man tar vad man har, gör vad man kan och formar sin vision. Jag älskar det historiska i trasmattan, hur den har funnits länge i våra nordiska hem. Jag älskar dess funktion att isolera dragiga kalla golv och samtidigt försköna ett rum. Jag älskar de olika nivåerna i väven, hur man kan göra enkelt, svårare och riktigt svårt enligt förmåga och tid. Jag älskar det att de som väver säger att det inte går att styra hur matt...

I sovrummet upplever jag mina starkaste känslor, mina friaste tankar och vildaste fantasier. Dit bär jag all min oro, min kärlek, mina reflektioner, minnen och drömmar. När jag lägger ifrån min boken på kvällen, strax innan jag somnar, får tankarna jag inte styr utrymme. Och när jag väl somnat förstärks de och kombineras med kreativiteten och absurditeten i drömmarna. Jag älskar det starka, fria och vilda just i det här rummet. Därför ville jag att mitt sovrum skulle få andas närhet, tacksamhet, mod, kreativitet och ro. Redan i på aneringsskedet insåg jag att det är en svår kombination. Jag tog inspiration av Carl Larssons hem, tavlan  ”Karin och Kersti” . Från ett tidigare vackert hem i Kronohagen valde jag en tapet Elizabeth av Sandbergs. Eftersom tidtabellen då jag skulle beställa var som allra mest hektisk, valde jag en leverantör med stort utbud, som fixade både provbitar och efter det beställning från olika tapethus smidigt till posten med mycket effektivt och vänligt gr...

För nio månader sedan kom jag hem tillbaka till Finland. Hem till det demokratiska och organiserade samhället, där man kan lita på att politiker, tjänstemän, rättsväsendet och media försöker sitt allra bästa att göra ett jämlikt, rättvist, öppet och gott samhälle med gemensamma, förståeliga, hållbara regler och strukturer och hjälp för de allra mest utsatta. Aldrig, aldrig har jag blivit så glad över att höra polisbilens siren någonstans längre borta som den dagen jag kom hem. En polis som man kunde lita på att var ute i gott ärende, att hjälpa någon i knipa eller haffa någon som är ute på dåliga ärenden. Jag visste nu av erfarenhet att det långt ifrån är fallet överallt i världen. Du kan läsa om mina upplevelser här . Du kan också läsa om Eritreas allvarliga människorättsläge till exempel här . Men samtidigt kom jag hem till ett samhälle vars överflöd tedde sig smärtande orättvist. Det glittrade av julbelysning och skyltfönster, och butikerna svämmade över av varor, pe...