Jag vill skriva om trasmattor

Jag vill skriva om trasmattor.

Jag älskar känslan av en slät, sliten trasmatta mot min bara fotsula. Jag älskar det att de människor jag allra mest tycker om har gått och kommer att gå på den med sina bara fotsulor.

Jag älskar att valpen Vofflan också älskar trasmattor. (Hon älskar dem kanske lite för mycket.)

Jag älskar det ekologiska i mattan, det att man använt ett klädesplagg eller kanske ett lakan så mycket att det slitits mjukt, och återanvänder trasorna i mattan.

Jag älskar skapandets glädje i mattans design, där man tar vad man har, gör vad man kan och formar sin vision.

Jag älskar det historiska i trasmattan, hur den har funnits länge i våra nordiska hem. Jag älskar dess funktion att isolera dragiga kalla golv och samtidigt försköna ett rum.

Jag älskar de olika nivåerna i väven, hur man kan göra enkelt, svårare och riktigt svårt enligt förmåga och tid.

Jag älskar det att de som väver säger att det inte går att styra hur mattans färghelhet blir, trots att man vet vilka färger man använder i väven. Att det blir vad det blir.

Jag älskar hur mattan binder samman hela rummet, hur färgerna lyser i olika belysningar

Jag älskar symboliken i väven, mönstret, processen i att väva mattan, vilket jag så länge jag kan minnas tänkt mig symbolisera livet. Jag älskar det att det inte finns en trasmatta som är den andra helt lik.

Jag älskar rytmen i mönstret, som jag nästan kan höra. Jag älskar symmetrin i mattans längd (nej, jag klarar inte riktigt osymmetriska trasmattor, faktiskt).

Jag älskar det fullständiggörande imperfekta, ett plötsligt litet subtilt inslag av en oplanerad färg, kanske ett litet stänk knappt skönjbar rosa i den blåa mattan.

Jag vill lära mig att väva.

 

 

 

 

Fyra av mina mattor har jag beställt av en underbar äldre dam någonstans i Finland, en dam som jag bett designa mattorna fritt enligt de färger och den känsla jag har i rummen. Tre mattor har jag köpt på loppis. En ligger ännu i beställning hos en skicklig hantverkslärare.