Varför just jag?

För nio månader sedan kom jag hem tillbaka till Finland. Hem till det demokratiska och organiserade samhället, där man kan lita på att politiker, tjänstemän, rättsväsendet och media försöker sitt allra bästa att göra ett jämlikt, rättvist, öppet och gott samhälle med gemensamma, förståeliga, hållbara regler och strukturer och hjälp för de allra mest utsatta. Aldrig, aldrig har jag blivit så glad över att höra polisbilens siren någonstans längre borta som den dagen jag kom hem. En polis som man kunde lita på att var ute i gott ärende, att hjälpa någon i knipa eller haffa någon som är ute på dåliga ärenden. Jag visste nu av erfarenhet att det långt ifrån är fallet överallt i världen. Du kan läsa om mina upplevelser här. Du kan också läsa om Eritreas allvarliga människorättsläge till exempel här.

Men samtidigt kom jag hem till ett samhälle vars överflöd tedde sig smärtande orättvist. Det glittrade av julbelysning och skyltfönster, och butikerna svämmade över av varor, pengar och lyx. Den första gången jag gick till min pyttelilla närbutik stannade jag framför ostdisken, som dignade av olika sorters ostar. I Eritrea kunde man köpa det som råkade finnas för dagen i den lilla livsmedelskiosken. Där jag nu stod framför ostdisken i Helsingfors slutade världen att snurra för en sekund, och mina ögon fylldes av tårar. Varför ska just vi ha det så här bra, varför tror vi oss behöva allt det här?

Ännu mer smärtar mig matsvinnet. Köp-slit-släng-mentaliteten. Modesvängningarna. Manickerna. Att unna sig. Att tävla i att äga. Att just vår del av jordens befolkning tycker sig ha rätt att förbruka jordens resurser mer än mänskligheten på sikt klarar av.

Och allra mest smärtar mig det att jag hänger med i systemet av bara farten trots att jag vet. Trots att jag sett det jag sett med mina egna ögon.

Människorna jag lärde känna där borta i ett av världens allra fattigaste länder äger en försvinnande liten mängd saker, klarar sig på enahanda och en oerhört begränsad mattillgång och minimal köpkraft. Ändå ter de sig till vardags mer företagsamma, lyckligare och mer givmilda än vad vi gör.

Och så sitter jag här och ser över mitt vackra hem, med mina utsökta ting som betyder något viktigt för mig i funktion, känsla eller historia. Jag sitter omgärdad av skönhet, ro och hemtrevnad.Varför ska just jag ha det så här bra? Varför är jag förunnad att köpa de två ljusstakarna jag drömt om, medan jag har oanvända ljusstakar i skåpen?

I mina blandade känslor - den fridfulla lyckan över mitt lilla blåa hus och det gällt skrikande onda samvetet över att ha mer än jag behöver - försvinner jag en stund i den gamla altruistiska önskedrömmen. Kunde vi artfränder inte tillsammans försöka fördela våra tillgångar lite jämnare över vårt gemensamma vackra lilla klot? Jag vet att frågan är komplex och att det inte finns enkla lösningar, och att kloka, kunniga och erfarna människor sitter på olika håll i världen i starka och kunniga organisationer och arbetar på högtryck för att hitta hållbara lösningar.

Så jag fortsätter drömma, försöker låta bli att hänga med i den delen av konsumtionssystemet som är entydigt onödigt och understöder istället organisationerna det lilla jag kan. Och fortsätter tampas med mina blandade känslor.