I det lilla blåa huset

Mitt sovrum finns precis innanför den lilla verandan, så när jag får besök är min säng det första mina gäster ser. Jag har märkt att det kanske känns dem lite väl intimt, men jag har ändå inte velat stänga ljusflödet, som är ett av de viktigaste elementen i mitt hem, med en mellanvägg. Så jag gjorde mig en slags moderniserad version av en förlåt, alltså ett draperi framför en säng, och ramade in den öppna väggen med skira vita linnegardiner. Medan jag idag hängde upp gardinerna reflekterade jag över orden förlåt och förlåtelse. Att lätta på förlåten innebär att se klarare, medan att förlåta ger lättnad och större klarsynthet. Och att ge förlåtelse är som att se det som skett bakom en skir ljus gardin, det blir förlåtet om än kanske inte glömt. Jag har lätt för att förlåta och uppriktigt glömma små oförrätter och hårda ord. Till och med lite större kriser får folk påminna mig om då de vill prata om dem. Mitt minne sparar aktivt alla positiva och på olika sätt goda...

Under tidig höst fick byggkarlen Jocke för bråttom, och vi beslöt lämna några småsaker tills han skulle ha bättre tid. Men tiden gick och gick, och snart var redan julen förbi och det sista krafset var fortsättningsvis ofixat. På grund av min personliga sorg den här hösten och vintern kändes det inte ens så akut att få färdigt. Lite halvfärdigt kändes bra, nästan som ett löfte att det kommer att bli bättre, att också sorgen kommer att lätta. För vad är färdigt egentligen? Mitt hem har ju varit andras hem i generation efter generation sedan tidigt sjuttonhundratal, folk som har bott i det lilla huset vid den lilla gränden sin tid, har flyttat ut av orsak eller annan, till godo för nästa familj som flyttat in. Alla vi som bott i huset har fixat smått och stort, och sen känt sina hem lagom färdiga i olika skeden. Det att en tapetbit nu fattas, att ventilationen ännu ska ordnas bättre, att några lister ska på plats, att någr...