Om att lätta på förlåten

Mitt sovrum finns precis innanför den lilla verandan, så när jag får besök är min säng det första mina gäster ser. Jag har märkt att det kanske känns dem lite väl intimt, men jag har ändå inte velat stänga ljusflödet, som är ett av de viktigaste elementen i mitt hem, med en mellanvägg.

Så jag gjorde mig en slags moderniserad version av en förlåt, alltså ett draperi framför en säng, och ramade in den öppna väggen med skira vita linnegardiner. Medan jag idag hängde upp gardinerna reflekterade jag över orden förlåt och förlåtelse. Att lätta på förlåten innebär att se klarare, medan att förlåta ger lättnad och större klarsynthet. Och att ge förlåtelse är som att se det som skett bakom en skir ljus gardin, det blir förlåtet om än kanske inte glömt.

Jag har lätt för att förlåta och uppriktigt glömma små oförrätter och hårda ord. Till och med lite större kriser får folk påminna mig om då de vill prata om dem. Mitt minne sparar aktivt alla positiva och på olika sätt goda situationer och händelseförlopp. Jag till och med gestaltar min omvärld med stor kärlek och ömhet inför det ofullständiga, det mänskliga felandet, det som är konstigt, svårförståeligt, trasigt eller slitet i oss människor. Jag älskar Rembrandt som kan avbilda just det, det vackra i det ofullständiga i sitt ljusdunkel.

Men för en tid sedan insåg jag att jag kanske haft svårt att förlåta de större oförrätterna jag upplevt. Och att jag har haft speciellt svårt att förlåta mig själv för också mycket mindre fel jag själv gjort någon annan. Allra svårast har jag att förlåta de större oförrätterna jag gjort andra. Jag går och bär på dem - om än till mesta dels omedvetet - trots att jag har lärt mig av dessa händelser vad det nu går att lära sig.

Jag har börjat min inre resa med att känna igen eller helt enkelt märka det oförlåtna jag ännu bär på. Det mesta är man ju inte ens medveten om innan det som från ingenstans dyker upp i ens arbetsminne. (Åh, så jag älskar hjärnan och alla dess märkvärdiga snirkelgångar och synapser, varifrån kommer de till medvetandet och hur sker det?)

Jag har som metod att komma vidare i processen valt att använda en styrka jag har, nämligen min empatiska förmåga som är ganska stark. Jag ser med ömhet på händelseförloppet ur den agerandes synvinkel, och inser oftast att personen inte menat illa, utan gjort så gott hen har kunnat med de resurser den haft just då, den stig hen har gått, de erfarenheter hen har haft i sin ryggsäck, de rädslor, sår och drömmar hen har haft just då. Och i de fall jag varit utsatt har också jag haft min roll i det hela, jag har bidragit till det som hände eller hur det ackumulerades med mina egna reaktionsmönster.

Då har det blivit nästan lätt att förlåta. Också mig själv. Vi människor är ofullständiga, vi gör varandra illa trots att vi försöker vårt bästa. Trots allt är vi mest lika.

Vilken lättnad och frihet man känner då. Och dessutom känner man sig lite klokare.

Jag ska fortsätta min resa.

 Förlåten. Och hunden, förstås.

Jag har alltid älskat den bön som tillskrivs Franciscus (även om någon annan kanske skrivit den, lärde jag mig idag), och då speciellt detta: ”Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad som att trösta, icke så mycket söka att bli förstådd som att förstå, icke så mycket söka att bli älskad som att älska.” Kanske jag någongång lär mig.