Det ofullständigas lov
Under tidig höst fick byggkarlen Jocke för bråttom, och vi beslöt lämna några småsaker tills han skulle ha bättre tid. Men tiden gick och gick, och snart var redan julen förbi och det sista krafset var fortsättningsvis ofixat. På grund av min personliga sorg den här hösten och vintern kändes det inte ens så akut att få färdigt. Lite halvfärdigt kändes bra, nästan som ett löfte att det kommer att bli bättre, att också sorgen kommer att lätta.
För vad är färdigt egentligen? Mitt hem har ju varit andras hem i generation efter generation sedan tidigt sjuttonhundratal, folk som har bott i det lilla huset vid den lilla gränden sin tid, har flyttat ut av orsak eller annan, till godo för nästa familj som flyttat in. Alla vi som bott i huset har fixat smått och stort, och sen känt sina hem lagom färdiga i olika skeden. Det att en tapetbit nu fattas, att ventilationen ännu ska ordnas bättre, att några lister ska på plats, att några idéer jag fått under tiden jag bott gärna skulle få bli verklighet, allt det är ju snarare en punkt som ständigt är i rörelse på en tidslinje. Inte en punkt som fulländar något.
Före allt kommer på plats, har ju också nedgången börjat igen. Också nedgången är en ständig process, vacker och djupt mänsklig. Spår av liv. Inte bara av mitt liv, utan spår av mina älskade människor och husdjur. Spår av tidigare familjer som bott i huset. Spår av val och tekniska lösningar från närhistorien och fjärran i tiden. Jag valde från allra första början att de ska synas, lagren, spåren. Och att det får komma flera. Spår av liv.
Och ändå - när byggkarlar är på plats igen i mitt lilla blåa hus känner jag en hoppfullhet och en återtänd iver. Min vision, mina val och byggkarlarnas yrkesskicklighet blir nu verklighet ända från helhetsplanen till de små detaljerna.
För just nu är det jag som får bo här. Och alldeles strax blir min vision för min tid i huset tillräckligt färdig och vackert lite sliten i mina ögon. Precis lagom.
För vad är färdigt egentligen? Mitt hem har ju varit andras hem i generation efter generation sedan tidigt sjuttonhundratal, folk som har bott i det lilla huset vid den lilla gränden sin tid, har flyttat ut av orsak eller annan, till godo för nästa familj som flyttat in. Alla vi som bott i huset har fixat smått och stort, och sen känt sina hem lagom färdiga i olika skeden. Det att en tapetbit nu fattas, att ventilationen ännu ska ordnas bättre, att några lister ska på plats, att några idéer jag fått under tiden jag bott gärna skulle få bli verklighet, allt det är ju snarare en punkt som ständigt är i rörelse på en tidslinje. Inte en punkt som fulländar något.
Före allt kommer på plats, har ju också nedgången börjat igen. Också nedgången är en ständig process, vacker och djupt mänsklig. Spår av liv. Inte bara av mitt liv, utan spår av mina älskade människor och husdjur. Spår av tidigare familjer som bott i huset. Spår av val och tekniska lösningar från närhistorien och fjärran i tiden. Jag valde från allra första början att de ska synas, lagren, spåren. Och att det får komma flera. Spår av liv.
Och ändå - när byggkarlar är på plats igen i mitt lilla blåa hus känner jag en hoppfullhet och en återtänd iver. Min vision, mina val och byggkarlarnas yrkesskicklighet blir nu verklighet ända från helhetsplanen till de små detaljerna.
För just nu är det jag som får bo här. Och alldeles strax blir min vision för min tid i huset tillräckligt färdig och vackert lite sliten i mina ögon. Precis lagom.
En viktig tavla äntligen på plats
Gardinernas omtag på plats, så att man ser bättre ut :)
Vacker nedgång
Tavlor med släktens historia ger djup
Nött matsalsmöblemang från min farfars fars hem
Kommentarer
Skicka en kommentar