I det lilla blåa huset

Då jag och mina syskon var små, flyttade vi mycket när familjen växte till sig. Det förde mycket gott med sig, som förmågan att anpassa sig till nya platser och glädjen att lära känna nya människor och få nya vänner och nya perspektiv. Men nackdelen var att man också förlorade kontakten med vänner man hade. Också med dem som man tyckte väldigt, väldigt mycket om. Jag har försökt tänka det så att jag nog har barndomsvänner, men bara inte längre har kontakt med dem. I vår generation är det ju snarare regel än undantag att kvinnorna har bytt efternamn under årens lopp, så jag har inte satt särskilt många strån i kors för att leta upp dem för att återskapa kontakten. Men en dag hade jag en vänförfrågan på Facebook som jag blev alldeles särskilt sprittsprångande glad över - Christel, tvillingsyster med Susann, var mina två allra tryggaste barndomsvänner jag någonsin haft. Jag väntade med att kontakta dem privat tills jag skulle bli friskare, och det gick några månader. Men plötsligt hände a...

Jag gick nyss raka vägen till tidningshyllan i butiken. Och där - där fanns det nyaste numret av inredningstidningen Hem&Antik, och mitt hem fanns på pärmen! Idag kom nämligen tidningens nyaste nummer ut, och jag hade blivit informerad om att mitt hem skulle finnas där. Jag hade lite bävat, av någon konstig anledning, att visa upp mitt hem för alla läsare. Men det känns alldeles otroligt fantastiskt!  Tänk att det kan kännas så stort trots att jag redan sett de stämningsfulla bilderna tagna av en yrkesfotograf som verkligen sett mitt hem och kunnat fånga det på bild - redan den känslan var enorm. Och tänk att det känns så stort trots att jag redan läst den finstämda texten, där skribenten tonat in till det jag byggt fram och som hon med sin enorma sakkunskap har kunnat plocka fram till en helhet. Men ändå - att få se artikeln i tryck och tidningen i butikshyllan kändes som ett fyrverkeri! Jag hade lust att stanna alla jag mötte och peka på pärmbilden - det där är mitt älskade h...

Jag drömde en ryslig mardröm med stark verklighetskänsla här om natten, och kan inte skaka den av mig hur jag än försöker fylla mina tankar med vettiga saker. Kanske det hjälper att berätta den för er. Jag har mått riktigt dåligt med min kroniska migrän först med det fysiskt belastande ståhejet inför försäljningen av huset och nu i hettan och solgasset. I början maj mådde jag klart bättre i någon vecka, och hade till och med någon dag helt utan anfall, fantastiskt befriande! Men nu har det alltså dagligen varit riktigt jobbigt sedan dess igen. Och dessutom har jag en panikkänsla att försöka bli tillräckligt frisk för att kunna återvända till jobbet på deltid som planerat i september. Nu om mindre än två månader. Jag skulle så väldigt, väldigt gärna vilja kunna återvända. I drömmen ville jag avsluta min snart två år långa period av smärta med den värsta möjliga lösningen. I drömmen var assisterat självmord lagligt i Finland, och jag bad att läkaren skulle skriva ut vad som behövdes. Jag...