Vilket känslosvall - mitt hem mötte mig i tidningshyllan på Hem & Antiks pärmbild

Jag gick nyss raka vägen till tidningshyllan i butiken. Och där - där fanns det nyaste numret av inredningstidningen Hem&Antik, och mitt hem fanns på pärmen!

Idag kom nämligen tidningens nyaste nummer ut, och jag hade blivit informerad om att mitt hem skulle finnas där. Jag hade lite bävat, av någon konstig anledning, att visa upp mitt hem för alla läsare. Men det känns alldeles otroligt fantastiskt! 

Tänk att det kan kännas så stort trots att jag redan sett de stämningsfulla bilderna tagna av en yrkesfotograf som verkligen sett mitt hem och kunnat fånga det på bild - redan den känslan var enorm. Och tänk att det känns så stort trots att jag redan läst den finstämda texten, där skribenten tonat in till det jag byggt fram och som hon med sin enorma sakkunskap har kunnat plocka fram till en helhet. Men ändå - att få se artikeln i tryck och tidningen i butikshyllan kändes som ett fyrverkeri! Jag hade lust att stanna alla jag mötte och peka på pärmbilden - det där är mitt älskade hem. (Jag gjorde det ändå inte, betalade för mig till och med bara i automaten.)

Det gjordes till och med en tips-sida 

En av vackert uppslag av många

Jag är så lycklig över att artikeln gjordes, speciellt nu när jag är i det läget jag är. Med artikeln som fångat ljuset, friden, berättelserna och harmonin i mitt hem, kommer jag och min familj aldrig att glömma hur det var. Vi kommer att kunna bära det här hemmet i våra minnen. Jag är alldeles otroligt tacksam både för orden, bilderna och hur det framställdes i tidningen.

Artikeln gjordes ju för ett drygt år sedan, ni kanske minns hur jag våndades med städandet...! När artikeln gjordes, hade jag ingen aning om att jag nu ett år senare sitter och planerar följande hem. 

Nästan allt mitt vemod jag berättat om tidigare över att avstå från det här huset är ändå så gott som över. Visst kommer det lite dyningar emellanåt (en stor svallvåg fylld av lycka och vemod kom nog med tidningen idag). Den allra största delen av tiden är jag ändå bara tacksam över att få ha levt här i tre år och förväntansfull över förändringen. Nu har alltså min energi istället gått över till iver att planera tillsammans med min man. 

Vi har nämligen köpt en empirelägenhet tillsammans. Känslan av brådska är över, och jag litar på att allt går bra med tidtabeller och vet att det ordnar sig med tillfälliga finansieringslösningar om så behövs. Men när allt är klart kommer vår vardag att bli enklare och smidigare, den ekonomiska kniven från strupen på grund av sjukledigheten försvinner, och inne i vårt gemensamma hem kommer vi att få det lika vackert som i mitt lilla blåa hus. Trädgården får jag avstå från och från den vackra utsikten från fönstren. Men det lever man gott med. Gränderna kan vi lätt promenera till. Och samtidigt får vi mera utrymme.

Och så får jag bygga upp ett gemensamt hem och en vardag tillsammans med mannen som jag älskar. Lyckliga, lyckliga jag, alla sjukdomar och all smärta och oro till trots.

Jag tar med mig många lärdomar från färgsättningar, helheter och flöden i våra hem. Men alldeles speciellt roligt har det varit att sätta sig in i empire-stilens grundelement. Dem försöker vi fånga och omforma till en vacker helhet med nya tapeter, målarfärg, lite mellanväggar och de möbler och tavlor vi har och som är viktiga för oss. Till exempel har min man en tavla som är hans farmors arbete i Ateneum, en väldigt skickligt gjord kopia av Edelfelts Kristus och Magdalena. Den ska hänga i vardagsrummet, och från den plockar vi färgsättningen till vardagsrummet.

Och nu håller vi på med möbelplaceringarna. Jag fick ritningar och har mätt, räknat om till rätt ritningsstorlek, ritat och klippt ut alla möbler, och fäster dem med bluestickmassa på ritningarna. 

Jag ser redan hur det kommer att bli vackert, vårt gemensamma nya hem!