Att få barndomsvänner när man är 55

Då jag och mina syskon var små, flyttade vi mycket när familjen växte till sig. Det förde mycket gott med sig, som förmågan att anpassa sig till nya platser och glädjen att lära känna nya människor och få nya vänner och nya perspektiv.

Men nackdelen var att man också förlorade kontakten med vänner man hade. Också med dem som man tyckte väldigt, väldigt mycket om.

Jag har försökt tänka det så att jag nog har barndomsvänner, men bara inte längre har kontakt med dem. I vår generation är det ju snarare regel än undantag att kvinnorna har bytt efternamn under årens lopp, så jag har inte satt särskilt många strån i kors för att leta upp dem för att återskapa kontakten.

Men en dag hade jag en vänförfrågan på Facebook som jag blev alldeles särskilt sprittsprångande glad över - Christel, tvillingsyster med Susann, var mina två allra tryggaste barndomsvänner jag någonsin haft. Jag väntade med att kontakta dem privat tills jag skulle bli friskare, och det gick några månader. Men plötsligt hände allt inom loppet av några dagar triggat av en bild av hela deras familj som jag kommenterade. Jag behövde inte bli friskare för att vi skulle kunna ses.

Vi gick i folkskolans två första klasser tillsammans. Vår vänskap var det naturligaste, gladaste och mest lekfulla som fanns. Jag kunde alltid lita på dem, och de på mig. Vi minns inte vad vi gjorde tillsammans egentligen, vad vi lekte, vad vi sysslade med, bara att vi trivdes väldigt bra tillsammans. Deras föräldrar tog mig också till sitt hjärta och öppnade både hem och sommarstuga för mig närhelst vi ville det. Och det var ofta, för de bodde nära skolan. Också efter att min familj flyttat, besökte flickorna oss i vårt nya hem och på sommarstugan. Sen ebbade vår kontakt ut, inte för att vi skulle ha velat, men för att livet bara förde oss vidare på var sitt håll.

Men nu, efter kanske 45 år, satt vi alltså igen tillsammans på terrassen på deras sommarstuga och åt en läcker lång lunch tillsammans. Och det kändes som om vi alla tre, och deras föräldrar också, var precis samma människor som när vi senast sågs. Kanske lite, lite, pyttelite äldre och mognare, men lika glada och naturliga tillsammans som vi alltid var tillsammans.

Och dessutom fick jag träffa Susanns dotter, en varm och ljuvlig ung kvinna med samma intellekt och naturlighet som hennes mamma och moster.

Vi beslöt att vi ska ses framöver, även om Christel och antagligen också Susann igen bor annanstans i världen. 

Jag har fått barndomsvänner när jag är 55 år gammal.

Att få slå ut i blom i bästa sammanhang när man är barn

Här är de alla, Christel och Susann, deras föräldrar och Susanns dotter. 

❤️❤️❤️