I det lilla blåa huset

Ja, vi vet att det är så. Lyckan står inte att finna i sådant vi kan uppleva att vi äger eller har, som en plats på jorden, ett föremål eller en dyrgrip.  Ändå kan vi ju finna glädje i något som vi får rå om och förvalta under vår stund på jorden.  Som detta - att jag i min verandaliknande matsal i min 80-talslägenhet har fått äran att ha matsalsmöblemanget som min farfarsfar hade i sin matsal på sin gård. Min farfarsfar tog med sig sitt efternamn från Danmark, det efternamn också jag och många av mina släktingar och många i min familj bär. Min farfar och farmor fick ärva bordet av honom. Jag fick i min tur ärva matsalsmöblemanget av min farmor, hon hade valt just mig av alla sina arvingar att få det, det känns fortfarande stort. Det känns ännu större att jag dessutom på mitt vackra vitmålade sekelskiftes släktmatbord kan duka upp till fest med en servis från min farmors hem, Arabias Fasan, varav många enskilda delar härstammar från ännu tidigare generationer. Jag minns hur de...

Oftast kommer mina djupaste insikter genom samtal och mycket ofta genom meditation i övningar eller i naturen.  Men under min långa sjukskrivning har jag slukat böcker så det står härliga till, och genom dem kommit till avgörande insikter. Jag har läst (eller lyssnat på) alldeles otroligt fantastiska romaner, novellsamlingar, sakprosa, diktverk, ett par av dem som inte ens ännu har utgivits. Jag har gråtit med dem, fnissat, reflekterat och haft svårt att hålla paus för annat jag behövt göra. Mina två senaste läsupplevelser har skakat om mina grundvalar så mycket att jag nu behöver skriva om mina tankar. De båda är skrivna av personer som överlevt förintelseläger. Den ena, Viktor Frankl, var neurolog och psykiater, och den andra, Edith Eger, blev sedermera psykolog och forskare. Båda upplevde omänskliga fasor, och båda skapade efteråt metoder att hjälpa sina medmänniskor. Båda har skrivit om sina fruktansvärda upplevelser och i sina böcker berättat om sina metoder som är sprungna ur...