Om att välja och meningen med livet

Oftast kommer mina djupaste insikter genom samtal och mycket ofta genom meditation i övningar eller i naturen. 

Men under min långa sjukskrivning har jag slukat böcker så det står härliga till, och genom dem kommit till avgörande insikter. Jag har läst (eller lyssnat på) alldeles otroligt fantastiska romaner, novellsamlingar, sakprosa, diktverk, ett par av dem som inte ens ännu har utgivits. Jag har gråtit med dem, fnissat, reflekterat och haft svårt att hålla paus för annat jag behövt göra.

Mina två senaste läsupplevelser har skakat om mina grundvalar så mycket att jag nu behöver skriva om mina tankar. De båda är skrivna av personer som överlevt förintelseläger. Den ena, Viktor Frankl, var neurolog och psykiater, och den andra, Edith Eger, blev sedermera psykolog och forskare. Båda upplevde omänskliga fasor, och båda skapade efteråt metoder att hjälpa sina medmänniskor. Båda har skrivit om sina fruktansvärda upplevelser och i sina böcker berättat om sina metoder som är sprungna ur deras överlevnadshistoria kombinerat med gedigen teori och klinisk erfarenhet.

Jag ska nu reflektera över hur deras teorier om val och livets mening i relation till min egen situation - att leva med kronisk hård smärta.

Utgångsläget är ju absurt. Min smärta är absolut ingenting jämfört med de fasor Frankl och Eger upplevde. I mina tankar har jag alltid gått ännu längre, min smärta är ingenting jämfört med värre sjukdomar och tillstånd, sjukdomar som är obotliga eller letala. Min smärta är ingenting jämfört med dem som inte har stödnätverk eller engagerade och kunniga sjukvårdsteam. Ingenting jämfört med dem som förlorar, eller kanske aldrig har haft ett hem, saknar mat för dagen, utbildningsmöjligheter, en grundtrygghet eller rättvis behandling i i sitt liv.

Och så är det ju onekligen. Men Eger skriver att om man tänker så, förnekar man sin egen kris, och kan inte behandla den. Eger skriver att hon berättar sin historia för att läsaren istället kan tänka att till och med hon, som var en tunnaste hårsmån från döden på grund av ett system av människors ondska, senare kunde välja att bearbeta sitt trauma, välja att göra det som var möjligt, välja att leva vidare.

Så nu har jag övat mig i att se min smärta i vitögat. Min sorg över att mitt liv, en del av personlighetsdragen och min vardag har förändrats på grund av smärtan, stirrar jag nu rakt i ansiktet. Jag betraktar till och med min småsinta besvikelse över att jag behövde avstå från mitt älskade lilla blåa hus efter renoveringen av grunden och efter tragedin i mitt liv i fjol. För visst gör allt det ont. Trots att största delen av världens människor har det mycket, mycket värre än jag. Trots att jag älskar mitt liv som det är nu och har skapat en form och ett innehåll som är meningsfullt och vackert. Trots att jag använt mina styrkor till att överkomma det hemska. Jag är ändå besviken på mig själv. Och mycket gör ändå rysligt ont i mig.

Egers metod är baserat på kognitiv beteendeterapi och positiv psykologi. Grunden för hennes tanke är att känna igen känslan man har, acceptera den, känna efter hur den känns i kroppen, och stanna i känslan tills den lugnar sig. Hon talar om att känslor är bara det, just känslor, och inte farliga. Vad man gör med dem är det som kan göra oss själva och andra illa. Och den akuta känslan är, som vi alla vet, mycket kortvarig, trots att sinnesstämningen håller i sig längre. Det här har absolut inte varit min styrka, jag har nämligen för fort efter att jag identifierat en jobbig känsla gått över till planer för hur jag ska lösa problemet och satt igång med handlingar som sekundärt sopar den obekväma känslan under mattan. Känslorna jag bär på och tidigare rusat förbi är en förlamande rädsla för att smärtan ska bli värre, för följande anfall, för framtiden, sorg över att ha förlorat den jag kunde vara och de framtidsdrömmar jag hade, pinsam självömkan och stor känsla av skuld.

Eger jobbar också mycket med skulden vi ansätter oss själva med. Också jag känner alltså en enorm skuldkänsla för min situation, att den kroniska migränen började och är så svår och svårskött. Jag borde nämligen inte ha jobbat så himla mycket, jag borde ha kunnat sätta min fritid på annat än jobb i år efter år. Jag borde ha motsatt mig den migränprofylaktiska medicinens byte då för fyra år sedan. Jag borde sen ha låtit sjukskriva mig tidigare och inte jobbat all min anfallslösa tid när den kroniska migränen började. Ja. jag borde överhuvudtaget inte ha blivit sjuk, och belastat både sjukvård, samhälle och min arbetsgivare som jag uppskattar enormt. Jag har inte kunnat bli frisk trots att enormt skickliga läkare och olika specialister gjort sitt allt för att hjälpa mig. Och min ryggsmärta har förvärrats så mycket för att jag med kroppen säkert har försökt skydda mitt huvud, så himla dumt av mig. 

Egers teori om att befria oss från skuldtankar är lättare sagt än gjort. Men jag jobbar nu med det med mindfulness-övningar. För att insjukna och inte kunna bli frisk är ju verkligen inte mitt val.

Eger jobbar också mycket med funktionsmöjligheter och mod snarare än funktionshinder. Och att man kan välja, att man inte ska låta sina hindrande känslor och minnen styra det man kan göra idag, dock utan att kväsa sina känslor. 

Detta Egers viktigaste verktyg, valet, kombinerades i mitt huvud med Frankls tankar om livet och dess individuella mening. Frankl erbjuder i sin logoterapi inte en lösning på gåtan som skulle gälla alla, utan skriver att det som ger det individuella livet mening är olika för var och en av oss. Att livets mening är en mosaik av personliga drag, erfarenheter, sammanhang, styrkor, behov av kärlek och andlig längtan. Frankl säger att meningen kan ta sig i uttryck i handlingar och i upplevelser, men också i att genomleva lidande värdigt - vad nu sen värdigt är.

Jag tror att jag i min sjukdomstid redan varit ganska stark på att hitta mening i upplevelser, där de människor som står mig nära är viktigast. Samtal, värme och humor. Men också att läsa, skriva och den ron skönhet och reflektioner i naturen, konsten och hemmet ger mig väldigt mycket.

Men att aktivt välja att göra något som ger mitt liv ännu mer mening för andra var - genant nog - en ny insikt för mig. Jo, jag har försökt få något litet otidsbundet och deadlinefritt miniatyrjobb hos min arbetsgivare, dels för att få extra välbehövlig liten extrainkomst, men speciellt för att få den rehabiliterande effekten arbetet har, och för att kunna göra något som faktiskt lite hjälper någon med hätskt arbetstempo. Jag nämligen tidigare upplevt den rehabiliterande effekten av jobb också personligen, även om den för stora arbetsprocenten jag då hade slutade med att sjukdomen blev mycket värre igen. Men min arbetsgivare hittar förståeligt nog inte så tidsmässigt pyttesmå och flexibla arbetsuppgifter som jag hälsomässigt skulle klara av, jag förstår det väldigt bra. 

Så behövde jag med kort tidsintervall höra från två sakkunniga idén om att istället göra frivilligarbete, och dessutom behövde jag läsa Egers bok före jag själv fattade det. Om jag inte kan jobba ännu, kan jag ändå göra frivilliginsatser.  På det sättet fokuserar jag på ett val - jag kan faktiskt göra något och på att min insats skapar meningsfullhet åt mig, att få skapa ett arbetskoncept kring något jag är bra på, samtidigt som det är meningsfullt också för någon annan. Och vet ni, det ser ut att ordna sig i någon form!

De två böckerna är givetvis mycket djupare och bredare, och långt mer djupt berörande än vad jag beskrivit här, och Egers och Frankls personliga historier är både fruktansvärt tragiska, sköra och starka. Deras patientexempel känner jag är lite föråldrade idag, men teorierna sett ur en lite insatt lekmans synvinkel är väldigt gedigna. 

Jag har här alltså bara beskrivit vad enbart en del av deras tankar (dessvärre ur mitt minne och lite googlande, jag lyssnade på ljudböcker, så jag har inte kunnat återgå till källan) har inneburit för mig redan under en kort tid. 

Jag har alltså med hjälp av två böcker kommit stora steg framåt. Om du alls är intresserad för din egen del, läs Eger och Frankl. 

Jag själv känner att eftersom mänskligheten har varit med om ett så stort trauma, och flera överlevare har vänt sina upplevelser till något så klokt som Eger och Frankl (och Antonovsky som jag talat tidigare om med sin teori om känsla av sammanhang som salutogen faktor, som består av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, här beskrivet fint i några bilder i en forskning), är det en enorm gåva åt oss alla att lära oss något av dem. 

Reading of good books is like conversation with the most cultivated minds of past centuries
- René Descartes