I det lilla blåa huset

Världssmärta ligger som ett täcke över mig. Hur jag än försöker sparka under det, ligger det där, envist, tungt och knöligt. Men så ramlade jag än en gång över en dikt som hjälper mig att få luft under täcket. Luft och en strimma ljus. Medan jag sparkat under det knöliga täcket har människor kommit och gått i min omgivning. Jag har träffat människorna i mitt liv. De hjälper mig mer än jag överhuvudtaget har kunnat fantisera om, och jag gör mitt bästa att hjälpa också dem på sätt som jag klarar av. (Det går inte jämnt ut, hur jag än försöker.) Jag har läst fantastiska böcker och haft härliga boksamtal. Jag har skrivit. Folk har gått på promenad med sina hundar, de har stannat och pratat lite grann. Folk har varit vänliga, glada och helt enkelt snälla. Dagarna har blivit kortare, kvällsmörkret är tätt och ännu augustivarmt. Det vanliga vackra livet fortgår trots det fruktansvärda som pågår i världen.  Mina tankar har kretsat kring när man ska sätta ner foten, och hur man då kunde gör...

Jag har inspirerad av Elizabeth Gilbert börjat med en underbar, välgörande vana.  Vi längtar efter en totalt kravlös kärlek, säkert var och en av oss. Jag tror att en sådan existerar, och upplever den själv i relation till mina barn och deras familjer. Så till den grad att jag drabbades av den när de föddes, och den har hållit i sig. Barnens uppgift är att bli självständiga, vilket gör att de inte skall vara kravlösa i sin kärlek till föräldrarna. Djup vänskap upplever jag är mycket nära en kärleksrelation, men inte ens de allra närmaste vännerna vet allt om oss. Den romantiska kärleken i sin tur är sällan helt kravlös. Tvärtom innehåller den ofta många om och om inte. Det vi kanske alla längtar efter är ju just en kärlek utan dessa om och om inte. En kärlek som älskar oss för den vi är, inte för den vi kunde vara.  Gilbert säger i bland annat ett instagram-inlägg att vi kan ge det åt oss själva. Till exempel i de stunder hon angrips av tankar där hon förminskar sig själv som ...