Världssmärta, mod och snällhet

Världssmärta ligger som ett täcke över mig. Hur jag än försöker sparka under det, ligger det där, envist, tungt och knöligt. Men så ramlade jag än en gång över en dikt som hjälper mig att få luft under täcket. Luft och en strimma ljus.

Medan jag sparkat under det knöliga täcket har människor kommit och gått i min omgivning. Jag har träffat människorna i mitt liv. De hjälper mig mer än jag överhuvudtaget har kunnat fantisera om, och jag gör mitt bästa att hjälpa också dem på sätt som jag klarar av. (Det går inte jämnt ut, hur jag än försöker.) Jag har läst fantastiska böcker och haft härliga boksamtal. Jag har skrivit. Folk har gått på promenad med sina hundar, de har stannat och pratat lite grann. Folk har varit vänliga, glada och helt enkelt snälla. Dagarna har blivit kortare, kvällsmörkret är tätt och ännu augustivarmt. Det vanliga vackra livet fortgår trots det fruktansvärda som pågår i världen. 

Mina tankar har kretsat kring när man ska sätta ner foten, och hur man då kunde göra det gällande de länder som är inblandade i dagens kriser. Hur jag än grubblar, hittar jag inte ett endaste sätt att göra minsta personliga lilla intervention. 

Vad kan jag då göra? En hurdan luft gav mig dikten, hur ser strimman av ljus ut?

Åtminstone vill jag inte demonisera folk som tycker olika än jag, som en klok vän en gång varnade för, då gällande en grupp människor i vårt eget land som verkar rädda för folk med annan bakgrund än de själva, samlade i ett parti som numera sitter i regeringen. Det parti vars viceordförande igår på bästa tid på Yle spydde ut sin galla och gjorde så många människor illa.

Jag kan försöka förstå dem som tycker annorlunda än jag gör, också bli mer medveten om varför jag tycker som jag gör. Jag kan öka hanterbarheten för mig genom att portionera mitt nyhetsflöde för att ge mig känsla av kontroll över vad jag släpper in i mitt huvud, i mitt hem. Jag försöker hindra mig från att förmätet tro att världen blir bättre av att jag bär världen på mina axlar och försöker därmed dämpa mitt Atlas-komplex. Jag läser därför morgontidningen noga på pekplattan, men hindrar mig från att klicka på nyheter under dagen. Jag ser på kvällsnyheterna och A-studio, trots att jag igår inte klarade det till programmets slut. Jag försöker istället förstå åtminstone en liten del faktorer och skapa mig ett titthål in i framtiden främst för att lugna mig själv. Försöka förstå något om människorna som står bakom alla skeenden och dem som understöder dem. Mer än så behöver jag inte. Av större och fler portioner nyheter än så börjar jag må dåligt.

Jag kan för min del försöka undvika att åtminstone öka klyftorna mellan åsikter genom att inte genast reagera på sociala mediernas barrikader, utan genom att försöka förstå sammanhangen bättre.

Jag kan inte påverka andra länders politik. Men jag kan påverka politiken i mitt eget land lite grann, rösta i alla val efter att noga ha övervägt sammanhangen och alternativen. Jag kan rösta fram människor till makten i Finland, människor som har större förståelse och mer information än jag har för när och hur vi som nation ska sätta ner foten. Jag kan försöka lita på att vårt folk röstar annorlunda i nästa riksdagsval. Och framför allt, lita på all summerade erfarenhet och kunskap hos våra tjänstemän som arbetar långsiktigt och klokt. Det är där mitt starkaste hopp om ett mer rättvist land ligger.

Jag lär mig av mina egna formativa erfarenheter av mod, inspirerad av nyhetsbrev av biskop Mariann Edgar Budde, ni vet hon som talade till Trump och hans administration vid invigningsgudstjänsten. När har jag känt att jag gjort något modigt som förde något större gott med sig? Vad kan jag lära mig av de erfarenheterna idag? 

En ledstjärna jag har är forskaren Brené Brown, i det här sammanhanget främst hennes akronym "braving". Ordet som skapar modet är Boundaries, Reliability, Accountability, Vault, Integrity, Non-judgement och Generosity. Likt allt hon publicerar bottnar varje ord i forskning och hennes djupa mänskliga klokhet och värme. Likt allt hon publicerar inspirerar "braving" mig att stärka dessa förmågor i mig. Jag är långt ifrån framme. (Redan hennes uppmaning till oss - Stay awkward, brave and kind - slår an strängar av musik i mig.)  

Jag kan leva ut mina styrkor, fortsätta att göra arbete för det goda i det lilla. Jag kan ändå försöka göra världen lite bättre och motverka klyftorna i min värld. Redan det är väldigt svårt, och jag misslyckas ofta. Jag kan också göra mitt bästa i att våga stå upp för det jag ser som viktigt för medmänskligheten. Det riktigt svåra är ju att hitta det som är på riktigt viktigt, som inte bara är min åsikt grundad i förvrängda tankemönster.

Men framför allt kan jag försöka motverka känslan av hopplöshet, besvikelse och ilska många av oss går och bär på. Genom små dåd av vänligheter, alltid då jag kan, kan jag faktiskt göra världen lite, lite bättre.

Det kan jag göra. 

Och dikten då? Här kommer den.

Small Acts of Kindnesses

I’ve been thinking about the way, when you walk
down a crowded aisle, people pull in their legs
to let you by. Or how strangers still say “bless you”
when someone sneezes, a leftover
from the Bubonic plague. “Don’t die,” we are saying.

And sometimes, when you spill lemons
from your grocery bag, someone else will help you
pick them up. Mostly, we don’t want to harm each other.

We want to be handed our cup of coffee hot,
and to say thank you to the person handing it. To smile
at them and for them to smile back. For the waitress
to call us honey when she sets down the bowl of clam chowder,
and for the driver in the red pick-up truck to let us pass.

We have so little of each other, now. So far
from tribe and fire. Only these brief moments of exchange.
What if they are the true dwelling of the holy, these
fleeting temples we make together when we say, “Here,

have my seat,” “Go ahead—you first,” “I like your hat.”

Danusha Laméris