Kravlös kärlek

Jag har inspirerad av Elizabeth Gilbert börjat med en underbar, välgörande vana. 

Vi längtar efter en totalt kravlös kärlek, säkert var och en av oss. Jag tror att en sådan existerar, och upplever den själv i relation till mina barn och deras familjer. Så till den grad att jag drabbades av den när de föddes, och den har hållit i sig. Barnens uppgift är att bli självständiga, vilket gör att de inte skall vara kravlösa i sin kärlek till föräldrarna. Djup vänskap upplever jag är mycket nära en kärleksrelation, men inte ens de allra närmaste vännerna vet allt om oss. Den romantiska kärleken i sin tur är sällan helt kravlös. Tvärtom innehåller den ofta många om och om inte. Det vi kanske alla längtar efter är ju just en kärlek utan dessa om och om inte. En kärlek som älskar oss för den vi är, inte för den vi kunde vara. 

Gilbert säger i bland annat ett instagram-inlägg att vi kan ge det åt oss själva. Till exempel i de stunder hon angrips av tankar där hon förminskar sig själv som vi människor ofta gör, skriver hon ett brev åt sig själv, ett brev skrivet i kravlös kärlek. Du räcker som du är, skriver hon, på en massa olika sätt, varje dag. 

Också jag har börjat göra det. Inte varje dag, men nog flera gånger i veckan. Det känns befriande och omvälvande. Istället för att passivera mig, vilket jag var misstänksam över att det skulle göra, ger det kraft att genom att stilla mig hitta en klokare väg att gå framåt. 

Meditation genom skrift. Det, ni.

Gilberts projekt är mycket större än så. Men att skriva brev till mig själv i kravlös kärlek räcker för mig.

Konstnären är den yngsta av mina fyra, en gång för länge sedan