I det lilla blåa huset

Vi lär varandra viktiga saker, valpen och jag. Jag lär henne sådant som är bra för en blivande stor hund att kunna - bland annat att komma när man kallar på henne, att sitta, ligga och att släppa när man ber, att vänta, att gå vackert och inte dra när man är ute på promenad och att inte hoppa på folk. Lite roligheter lär jag henne också, som att hämta och släppa saker, som en golden retriever älskar att göra. Det hon lär mig är ändå långt viktigare saker. Hon visar hur man bara besluter sig att göra saker fast man är rädd. Hon lär mig att inte sätta lock på i hur man visar tillgivenhet och kärlek.  Hon lär mig enträgenhet i att försöka förstå vad någon menar ända tills man försäkrat sig om att man förstått rätt. Hon lär mig glädje i nyfikenheten, närvaro i stunden och lycka över allt förunderligt i vår absoluta närhet just nu - allt det som man inte märker längre då man inte har småbarn. Hon ger mig till och ...

Min kropp är till mestadels frisk. Den bär mig dit jag ska, den ståhejar med det jag vill, den orkar och är uthållig i vardagsgöromålen. Den älskar att ensamdansa och busa, den finner det naturligt att beröra och beröras. Den har älskat och älskats. Den vill ännu lära sig nytt och minns sådant jag tror den glömt. Min kropp har burit, fött och närt mina fyra barn, den har smärtat när de har haft ont. Den har helat sig efter mina sjukdomar och skador. Den har både synliga och osynliga ärr. Den visar tydligt åt mig hur jag ska handskas med de några ihärdiga smärre sjukdomar jag har. Den visar också när jag behöver vila, när jag behöver röra på mig och vilken slags mat som är bra för mig. Jag ska börja lyssna på den bättre. Min kropp bär sig stoltast när jag klär den stiligt och kvinnligt. Jag tycker om mina vrister och handleder. Mina ögonbryn tycker jag är vältecknade och ögonen är lekfulla och varma. Min kropp älskar mjuka naturtextilier, solvarma slät...

Någon skulle kanske kalla det för bibliotek. Men trots att böcker och bibliotek är min tankes och min själs nerv och näring - berättelserna, personerna, kunskapen, doften - är det här rummet något ännu mera. Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own, där hon reflekterade över vikten av ett privatliv, och då främst för kvinnor som vill skriva. Jag i min tur har så länge jag minns haft ett mentalt inre rum som jag flytt till då livet omkring mig känts för hårt eller krävande. Jag vet precis hur rummet ser ut, hur tyst det är, hur de flortunna, skira gardinerna sakta rör sig i den friska luftens mjuka rörelse genom den öppna dörren mot en abstrakt trädgård, hur ljuset silas in genom lövverket och gardinerna, hur böckerna skapar trygghet och ro och hur mina bara fötter borrar in tårna i den mjuka mattan. Och hur rummets enda fåtölj lockar mig att sätta mig ner med en bok, och bara fly allt längre in. Jag behöve...