Stora lärdomar av en liten valp
Vi lär varandra viktiga saker, valpen och jag.
Jag lär henne sådant som är bra för en blivande stor hund att kunna - bland annat att komma när man kallar på henne, att sitta, ligga och att släppa när man ber, att vänta, att gå vackert och inte dra när man är ute på promenad och att inte hoppa på folk. Lite roligheter lär jag henne också, som att hämta och släppa saker, som en golden retriever älskar att göra.
Det hon lär mig är ändå långt viktigare saker. Hon visar hur man bara besluter sig att göra saker fast man är rädd. Hon lär mig att inte sätta lock på i hur man visar tillgivenhet och kärlek. Hon lär mig enträgenhet i att försöka förstå vad någon menar ända tills man försäkrat sig om att man förstått rätt. Hon lär mig glädje i nyfikenheten, närvaro i stunden och lycka över allt förunderligt i vår absoluta närhet just nu - allt det som man inte märker längre då man inte har småbarn. Hon ger mig till och med modell för hur man uttrycker att man är intresserad av någon så att personen kommer till henne istället för tvärtom (fast det där med viftande svans är ju inte så lätt att göra för oss människor).
Hon lär mig också om de viktigaste elementen i välmående - mat, motion, lek, sociala kontakter, mycket vatten och vila.
(Hon försöker också envist lära mig att det är hemskt roligt att gnaga på saker, och att det inte är så farligt med lite gnagspår i möbler. Hon förstår inte varför jag inte fattar det.)
Det viktigaste jag i min tur lär henne är att hon kan lita på mig. Jag skyddar henne från det som är farligt och gör henne enbart gott. Jag ser redan tydliga tecken på att hennes paniska valprädsla för bilar minskar genom att hon litar på mig.
Men den allra största insikten hon gett mig är den om att vi alla lär oss av varandra. Alla människor, djur och allt liv lär varandra små och stora saker bara vi öppnar oss för det. Den lilla valpen har lärt mig att vi alla har möjlighet att göra oss själva bättre genom varann, vi som lever tillsammans på vårt vackra lilla klot i rymden.
Jag lär henne sådant som är bra för en blivande stor hund att kunna - bland annat att komma när man kallar på henne, att sitta, ligga och att släppa när man ber, att vänta, att gå vackert och inte dra när man är ute på promenad och att inte hoppa på folk. Lite roligheter lär jag henne också, som att hämta och släppa saker, som en golden retriever älskar att göra.
Det hon lär mig är ändå långt viktigare saker. Hon visar hur man bara besluter sig att göra saker fast man är rädd. Hon lär mig att inte sätta lock på i hur man visar tillgivenhet och kärlek. Hon lär mig enträgenhet i att försöka förstå vad någon menar ända tills man försäkrat sig om att man förstått rätt. Hon lär mig glädje i nyfikenheten, närvaro i stunden och lycka över allt förunderligt i vår absoluta närhet just nu - allt det som man inte märker längre då man inte har småbarn. Hon ger mig till och med modell för hur man uttrycker att man är intresserad av någon så att personen kommer till henne istället för tvärtom (fast det där med viftande svans är ju inte så lätt att göra för oss människor).
Hon lär mig också om de viktigaste elementen i välmående - mat, motion, lek, sociala kontakter, mycket vatten och vila.
(Hon försöker också envist lära mig att det är hemskt roligt att gnaga på saker, och att det inte är så farligt med lite gnagspår i möbler. Hon förstår inte varför jag inte fattar det.)
Det viktigaste jag i min tur lär henne är att hon kan lita på mig. Jag skyddar henne från det som är farligt och gör henne enbart gott. Jag ser redan tydliga tecken på att hennes paniska valprädsla för bilar minskar genom att hon litar på mig.
Men den allra största insikten hon gett mig är den om att vi alla lär oss av varandra. Alla människor, djur och allt liv lär varandra små och stora saker bara vi öppnar oss för det. Den lilla valpen har lärt mig att vi alla har möjlighet att göra oss själva bättre genom varann, vi som lever tillsammans på vårt vackra lilla klot i rymden.
Kommentarer
Skicka en kommentar