A room of her own
Någon skulle kanske kalla det för bibliotek. Men trots att böcker och bibliotek är min tankes och min själs nerv och näring - berättelserna, personerna, kunskapen, doften - är det här rummet något ännu mera.
Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own, där hon reflekterade över vikten av ett privatliv, och då främst för kvinnor som vill skriva.
Jag i min tur har så länge jag minns haft ett mentalt inre rum som jag flytt till då livet omkring mig känts för hårt eller krävande. Jag vet precis hur rummet ser ut, hur tyst det är, hur de flortunna, skira gardinerna sakta rör sig i den friska luftens mjuka rörelse genom den öppna dörren mot en abstrakt trädgård, hur ljuset silas in genom lövverket och gardinerna, hur böckerna skapar trygghet och ro och hur mina bara fötter borrar in tårna i den mjuka mattan. Och hur rummets enda fåtölj lockar mig att sätta mig ner med en bok, och bara fly allt längre in.
Jag behöver bara beskriva rummet för att fyllas av en inre frid.
Några kvinnor jag talat med om mitt mentala inre rum har berättat att också de har en mental plats, en trädgård, ett hus eller ett rum som de använder på lite motsvarande sätt. För mig har det ibland räckt med att jag flyr ännu mindre, ännu närmare, och har tänkt mig lägga mig i en säng med svala, släta lakan mot min hud, bara gott och mjukt mot min gräns mot yttervärlden, omgärdad av ett fjäderlätt täcke.
(Det här intresserar mig väldigt. Kan det vara så att det finns många av oss som har ett mentalt rum vi flyr in i då vi behöver det? Vad finns det i rummen? Avspeglar de något som stimulerar oss eller som lugnar oss? Jag vet ju att man använder en övning som liknar våra upplevelser i terapier och mentala träningar, men de kvinnor jag talat med har ingen som helst terapikoppling. Otroligt spännande!)
När jag köpte det lilla blåa huset, insåg jag genast att jag nu kan skapa mitt mentala rum också fysiskt. Jag fick ge avkall på dörren och trädgården, jag placerade två fåtöljer jag hade från tidigare, klädda med Lauritzons tyg Kukka, istället för bara en (jag är inte riktigt säker på att jag kommer att låta det förbli så), och garderoberna rymdes inte i något annat rum än det här. Och sen var ju rummet på något sätt fel svängt jämfört med mitt mentala rum, det får jag helt enkelt ta.
Men annars faller allt precis på plats. Bakom dubbla dörrar - ännu stängda eftersom valpen förlorat i sitt förtroendekapital gällande mattan - ligger det hemliga och nästan heliga. Färgsättningen är naturnära, beigegrå, linne, vitt med små inslag av mässing och runda stenar. Bokhyllans ordning har en rytm såväl i teman, färger, bokriktningar och tyngd. Alla fyra väggar har inslag av glas i dörrar, fönster, burkar, det finns en öppenhet och ett luftflöde trots intimiteten. Mattan har jag haft länge, men aldrig har den varit så mjuk som den är nu. Bordet har gjorts av min farmors morbror, och den lilla lyktan av Majas lyktor, som samlar medel för barncancerfonden, har jag fått av en själsvän. Taklampan jag för flera år sedan köpt från Stockmann plockar upp former från tapeterna, som en liten egen planet i vit spets. Gardinerna är ännu inte rätta, jag önskar mig hitta flortunna gardiner av linne.
Tavlan har min mamma målat, det är en grön skog som binder ihop det beigegrå rummet med det gröna rummet invid, båda med den samma Willow-mönstrade tapeten i olika färger från Byggnadsapoteket. Tapeten är precis rätt, det vita skira mönstret är tryckt på oblekt papper. Korgarna uppe på garderoberna är också målade av min mamma med äggtemperafärger i allmogeteknik. Den läsande flickan av Willow Tree har jag fått som gåva av några viktiga arbetskamrater, enhetsansvariga för de verksamheter jag ansvarar för.
Eftersom garderoberna med stommen och dörrarna från Ikea och handtagen från Byggnadsapoteket har fått komma in i det allra heligaste, har det känts viktigt att också kläderna ska hänga vackert och balanserat, och att linneskåpet andas känslan av min mentala, trygga säng, som vill mig bara ro.
Fönstret till just detta rum blir allra mest fotograferat av förbiflanerande turister. Som om de skulle
veta att de ser in i något mycket privat, något mycket viktigt. Som om de skulle förstå att de står invid något nästan heligt.
Virginia Woolf skrev essän A Room of One´s Own, där hon reflekterade över vikten av ett privatliv, och då främst för kvinnor som vill skriva.
Jag i min tur har så länge jag minns haft ett mentalt inre rum som jag flytt till då livet omkring mig känts för hårt eller krävande. Jag vet precis hur rummet ser ut, hur tyst det är, hur de flortunna, skira gardinerna sakta rör sig i den friska luftens mjuka rörelse genom den öppna dörren mot en abstrakt trädgård, hur ljuset silas in genom lövverket och gardinerna, hur böckerna skapar trygghet och ro och hur mina bara fötter borrar in tårna i den mjuka mattan. Och hur rummets enda fåtölj lockar mig att sätta mig ner med en bok, och bara fly allt längre in.
Jag behöver bara beskriva rummet för att fyllas av en inre frid.
Några kvinnor jag talat med om mitt mentala inre rum har berättat att också de har en mental plats, en trädgård, ett hus eller ett rum som de använder på lite motsvarande sätt. För mig har det ibland räckt med att jag flyr ännu mindre, ännu närmare, och har tänkt mig lägga mig i en säng med svala, släta lakan mot min hud, bara gott och mjukt mot min gräns mot yttervärlden, omgärdad av ett fjäderlätt täcke.
(Det här intresserar mig väldigt. Kan det vara så att det finns många av oss som har ett mentalt rum vi flyr in i då vi behöver det? Vad finns det i rummen? Avspeglar de något som stimulerar oss eller som lugnar oss? Jag vet ju att man använder en övning som liknar våra upplevelser i terapier och mentala träningar, men de kvinnor jag talat med har ingen som helst terapikoppling. Otroligt spännande!)
När jag köpte det lilla blåa huset, insåg jag genast att jag nu kan skapa mitt mentala rum också fysiskt. Jag fick ge avkall på dörren och trädgården, jag placerade två fåtöljer jag hade från tidigare, klädda med Lauritzons tyg Kukka, istället för bara en (jag är inte riktigt säker på att jag kommer att låta det förbli så), och garderoberna rymdes inte i något annat rum än det här. Och sen var ju rummet på något sätt fel svängt jämfört med mitt mentala rum, det får jag helt enkelt ta.
Men annars faller allt precis på plats. Bakom dubbla dörrar - ännu stängda eftersom valpen förlorat i sitt förtroendekapital gällande mattan - ligger det hemliga och nästan heliga. Färgsättningen är naturnära, beigegrå, linne, vitt med små inslag av mässing och runda stenar. Bokhyllans ordning har en rytm såväl i teman, färger, bokriktningar och tyngd. Alla fyra väggar har inslag av glas i dörrar, fönster, burkar, det finns en öppenhet och ett luftflöde trots intimiteten. Mattan har jag haft länge, men aldrig har den varit så mjuk som den är nu. Bordet har gjorts av min farmors morbror, och den lilla lyktan av Majas lyktor, som samlar medel för barncancerfonden, har jag fått av en själsvän. Taklampan jag för flera år sedan köpt från Stockmann plockar upp former från tapeterna, som en liten egen planet i vit spets. Gardinerna är ännu inte rätta, jag önskar mig hitta flortunna gardiner av linne.
Tavlan har min mamma målat, det är en grön skog som binder ihop det beigegrå rummet med det gröna rummet invid, båda med den samma Willow-mönstrade tapeten i olika färger från Byggnadsapoteket. Tapeten är precis rätt, det vita skira mönstret är tryckt på oblekt papper. Korgarna uppe på garderoberna är också målade av min mamma med äggtemperafärger i allmogeteknik. Den läsande flickan av Willow Tree har jag fått som gåva av några viktiga arbetskamrater, enhetsansvariga för de verksamheter jag ansvarar för.
Eftersom garderoberna med stommen och dörrarna från Ikea och handtagen från Byggnadsapoteket har fått komma in i det allra heligaste, har det känts viktigt att också kläderna ska hänga vackert och balanserat, och att linneskåpet andas känslan av min mentala, trygga säng, som vill mig bara ro.
Fönstret till just detta rum blir allra mest fotograferat av förbiflanerande turister. Som om de skulle
veta att de ser in i något mycket privat, något mycket viktigt. Som om de skulle förstå att de står invid något nästan heligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar