Min son föddes igår, idag fyller han 30 år

Livet har gett mig fyra fina barn, min lyckofyrklöver. De är var och en väldigt olik de andra. För mig är de det finaste som finns jorden, de vackraste själarna, de mest rent tänkande personerna, de underbaraste fysiska varelser som balanserar på vår planet i rymden. Så tänker nog de allra, allra flesta föräldrarna.

Jag insåg tidigt att det enda jag kunde försöka begåva dem med var självkänsla och nyfikenhet. Resten skulle de behöva fixa mer själva: självförtroende, lärande, relationer, engagemang, livsvägar.

Jag insåg ännu tidigare hur mycket jag älskade dem. Jag älskade dem innerligt redan innan de fanns. Det som jag ännu inte då kunde fantisera var kraften i kärleken, villkorslösheten, oändligheten. Det förstod jag först då jag fick min förstfödde i min famn den första gången, jag formligen drabbades av kärlek till honom. Jag drabbades lika hårt vid varje barns födelse och den känslan är jag viss om att aldrig minskar. Vad som än händer.

Mina viktigaste riktlinjer i föräldraskapet har varit att skapa en anknytning med trygghet, glädje, kärlek, närvaro, dialog och tydliga gränser kombinerat med total frihet inom dem. Jag har respekterat leken, fantasin, känslorna, berättelserna. Jag har haft lätt för att se det heliga i stunden, det magiska i barnets värld.

Men samtidigt har jag misslyckats i mycket. Jag hade till exempel svårt att uppfatta de digitala spelens roll i den rasande digitala sociala utvecklingen för 15-20 år sedan och de sociala mediernas uppmaning om ständig uppkoppling för knappa 10 år sedan. Jag begränsade och försökte i bästa fall erbjuda alternativ istället för att uppriktigt försöka förstå.

Jag jobbade dessutom mycket också medan barnen var små och studerade dessutom vid sidan om. Jovisst, man kan säga att jag gav en modell där jag visade att man kan vara en kärleksfull förälder och leva ut sin kunskapstörst och klättra i karriären samtidigt. Men ännu kan jag hitta mig själv i att försöka lista ut det jag gick miste om, vilka magiska stunder jag förlorade.

Full av beundran såg jag dem växa upp i skenande fart och trampa upp sina egna livsstigar. De valde ljuvliga vänner, underbara partners (som jag med all säkerhet också själv skulle ha valt åt dem om jag fått välja), spännande studier och intressanta yrken. De hade också tur i mycket, och tillräckliga resurser för att handskas med oturen de mötte.

Nu är de alla vuxna. De är nyfikna på livet. Och de vet att de bara genom att vara sig själv är älskade och värda att älskas.

Så väldigt mycket gick nog bra ändå. Trots mina tillkortakommanden.

Och det som jag inte kunde förstå var att det går fort. Ena dagen föds de, sen fyller de trettio. (Grattis ännu en gång, älskade du!)