I det lilla blåa huset

Jag håller min kopp med morgonkaffe i mina händer.  Min blick sveper över min pyttelilla lustträdgård. Ännu lyser terrassen gulaktig, men redan om ett år förvandlas lärkträdsfärgen till ljusgrå, och kommer att sitta fint i trädgårdens färgskala: rosa, blått, vitt, lila, purpur och ett litet överraskande penselstänk gult. De nylagda kullerstenarna verkar sätta sig tillrätta. Jag ser hur min trädgårdsplanering fungerar också utanför excel. Det ser ut som om det som frodas och blomstrar har vuxit där i hundratals år, precis som jag hoppades och försökte uppnå. Kanske somt till och med har gjort det? Jag långsamläser morgontidningarna. Den ljumma vinden tar tag i sidorna, och jag ser hur papprets kvalitet långsamt förändras i solskenet. Jag själv ryms ännu en stund i skuggan, där det är underbart svalt.  Humlorna surrar omättliga omkring, någonstans alldeles nära piper fågelungar hungriga på liv. Cup of light Rosengården Krollilja Afrikas stjärna i min trädgård Rosenbukett Murkloc...

Jag är i allmänhet en ganska rationell och lösningsfokuserad människa. Men min relation till min trädgårdsrenovering i det lilla blåa huset blev allt annat än rationell.   Vi börjar från början.   Mitt år har ju varit tungt av sorg, och dessutom drabbades jag också av en riktigt grundläggande existentiell kris på vårvintern. Jag ska berätta om den någon gång senare.   Min stora insikt under året var ändå denna: att inte - åtminstone just nu - söka meningen med livet, utan söka meningen i livet.   Så jag började samla på mig allt det som väcker kärlek, lycka, glädje, tacksamhet, lärdomar och iver i mig. Och innan jag visste ordet av hade jag lagt all min förhoppning om återhämtning till trädgården. Där skulle jag under sommarsemestern vila ut, skapa, sköta om, träffa familj, släkt och vänner. Läsa, sticka, krafsa hund. Bara njuta av det vackra, vattna min törstande själ. Min trädgård skulle bli en lustträdgård.   Efter att jag fått den u...

Jag vill skriva om min omättliga kärlek till havet.  Havet som förenar, skiljer, bär och sänker. Som glittrar, böljar, krusas, lockar. Som är tyst, mörk, kvävande. Havet som ger mig de största tankarna, min djupaste längtan, min mest gedigna fokuserade närvaro. Horisonten drar till sig min blick trots att jag vet att också vid  stranden rör himlen och havet varandra, just här. Ändå söker sig min blick ut till horisonten. Vågorna som smeker stranden, klipporna, stenarna, sanden. Formar, sliter, drar med sig, skuffar upp igen, tar långsamt bort alla kanter, gör stenar runda. Om och om igen. I all evighet.   Havet som ständigt är i dialog med allt. Samspelet med luften, vinden, vädret. Stiltje, storm. Spegeln av himlens färg varje sekund, ibland flyter de ihop till ett. Formerna av färg som bildas på ytan. Rytmen i rörelsen, mönstren, spåren av livsrörelser, ringar på vattnet som mattas av.  Havet som funnits på jorden långt före ...