Om ett kärleksförhållande till havet

Jag vill skriva om min omättliga kärlek till havet. 

Havet som förenar, skiljer, bär och sänker. Som glittrar, böljar, krusas, lockar. Som är tyst, mörk, kvävande.

Havet som ger mig de största tankarna, min djupaste längtan, min mest gedigna fokuserade närvaro.

Horisonten drar till sig min blick trots att jag vet att också vid  stranden rör himlen och havet varandra, just här. Ändå söker sig min blick ut till horisonten.

Vågorna som smeker stranden, klipporna, stenarna, sanden. Formar, sliter, drar med sig, skuffar upp igen, tar långsamt bort alla kanter, gör stenar runda. Om och om igen. I all evighet.  

Havet som ständigt är i dialog med allt. Samspelet med luften, vinden, vädret. Stiltje, storm. Spegeln av himlens färg varje sekund, ibland flyter de ihop till ett. Formerna av färg som bildas på ytan. Rytmen i rörelsen, mönstren, spåren av livsrörelser, ringar på vattnet som mattas av. 

Havet som funnits på jorden långt före livet, havet som kommer att bestå vad som än händer. Havet som födde livet.

Havet som är farligt och skrämmande, kräver respekt, fokus, kunskap och säker hand. Ve den som tror något annat.

Som berättar åt oss med all tydlighet om att vi måste ändra på vårt sätt att leva. Som hämnas genom att ge oss giftiga alger och skräpfisk, sköljer upp skräp på stränderna.

Havet som gömmer en egen värld, gåtor, frågor, svar. Undervattenlivets bedårande skönhet, koraller, sjögräs, fantasifulla fiskar, maneter, bortglömda uppslukade skatter och ännu fler historier. 

Ebb och flod. Yta och djup. Undervattensströmmar. Virvlar. Vågor. Dyningar. Krusningar. Sinus och cosinus, idel interferens. Det ständiga och ändå ständigt föränderliga, aldrig lika, inte en sekund. 

Havet som glittrar på morgonen, lockar en ut på ett morgonsim. "Kommer du", frågar det. Havet lovar att smeka kroppen mjukt, totalt som inget annat, att bubbla av glädje och att skapa ett brudsläp bakom en.

"Ja", säger jag. "Jag kommer."