Terapi i trädgården

Jag är i allmänhet en ganska rationell och lösningsfokuserad människa. Men min relation till min trädgårdsrenovering i det lilla blåa huset blev allt annat än rationell.

 

Vi börjar från början.

 

Mitt år har ju varit tungt av sorg, och dessutom drabbades jag också av en riktigt grundläggande existentiell kris på vårvintern. Jag ska berätta om den någon gång senare.

 

Min stora insikt under året var ändå denna: att inte - åtminstone just nu - söka meningen med livet, utan söka meningen i livet.

 

Så jag började samla på mig allt det som väcker kärlek, lycka, glädje, tacksamhet, lärdomar och iver i mig. Och innan jag visste ordet av hade jag lagt all min förhoppning om återhämtning till trädgården. Där skulle jag under sommarsemestern vila ut, skapa, sköta om, träffa familj, släkt och vänner. Läsa, sticka, krafsa hund. Bara njuta av det vackra, vattna min törstande själ. Min trädgård skulle bli en lustträdgård.

 

Efter att jag fått den underbart insiktsfulla planen i min hand av VG-plan, skulle grovjobbet skötas. Kullerstensgångarna skulle läggas, terrassen skulle renoveras. Myllan skulle bytas, träd skulle planteras, plantor flyttas. Och allt före min sommarsemester, så att jag skulle hinna med allt det jag behövde för att helas.

 

När allt sen strulade till sig på grund av min för tighta tidtabell och den ena efter den andra drog sig ur höll jag på att förkrossas. Jag, den i praktiska ärenden rationella, positiva och lösningsinriktade kvinnan, kröp ihop i min soffa och hulkgrät, trots att det bara var en trädgård, bara handlade om uppskjutning, bara berörde några kvadratmeter, bara skulle ha betytt en sommar. Och jag skulle ju oberoende ha haft en trädgård att pyssla i.

 

Men jag torkade tårarna och använde några av mina styrkor, nämligen att se det ur resurseringsperspektiv kombinerat med kreativitet och förhandlings- och handlingsförmåga med det så gott som omöjliga målet i min blick. Genom att pussla ihop tidtabeller, aktörer och egen insats på ett kreativt sätt sitter jag nu inför min semester i en nästan alldeles färdig trädgård, med precis passligt att sköta om under semestern och lite krafs till sensommaren.

 

Tack Porvoon Kivi och Petter Lahtinen och alla de människor som hjälpt er lyckas med mitt irrationella tidtabellsmässigt nästan omöjliga men för mig väldigt viktiga projekt.

 

Trädgårdsterapin fungerar. Jag kan jordas igen. Jag och alla mina sinnen njuter.