Kallsvettig såg jag på bilderna i inredningstidningen

juli 01, 2021

Jag är lättsmickrad, jag vet. Innan jag vet ordet av har jag tackat ja till åtaganden utan att riktigt veta vad jag ger mig in på, bara någon bäddar in sin fråga i uppriktigt smicker. Speciellt om det handlar om något som jag själv älskar och har satsat på.

Det här smickret resulterade först i en artikel om mitt lilla blåa hus i KSF-media och senare i en artikel i någon underbar inredningsjournal i Sverige. Vilken, det vet vi ännu inte med säkerhet, men jag återkommer till det så fort det är klart.

När inrednings- och antikreportern hade läst artikeln i Hufvudstadsbladet (bakom betalmur), kontaktade hon mig i vintras. Jo, det kändes som en underbar tanke att göra ett reportage om mitt hem på försommaren, med ljuset som mjukt flödar in i mitt hem och trädgården som står i sin fräschaste blomning. Ja, svarade jag, gärna!

När datumet började närma sig köpte jag lite lösnummer av Hem&Antik, som jag tidigare läst med helt andra ögon. Nu behövde jag se vad jag behövde göra för att nå standarden.

Kallsvettig såg jag på bilderna. Så bedårande vackra hem! Så minutiöst städade, så utsökta detaljer, så ombonat och mysigt i varje hem i reportagen!

Jovisst, jag älskar mitt hem, och tycker att det är väldigt vackert, fridfullt och fullt av ljus, men det långt ifrån så välstädat och ombonat. Trots att det mesta är harmoniskt och bär på släktleders långa historier och betydelser för mig har jag dessutom många lösningar som helt enkelt är praktiska, kitschigt roliga eller bara funktionella.

Jag gjorde en exceltabell (ja, ni vet redan, jag älskar excel) så att planeringen och utförandet skulle ske i logisk ordning, och så att allt skulle vara skinande blankt och nystruket dagen D. På grund av mitt hälsoläge fick jag köpa grovjobben, fönstertvätt, golv- och trasmattskurning. Jag började skrubba, polera, plocka undan och plocka fram. Jag tvättade alla textilier och strök dem, dammade krukväxterna och finfixade min tack och lov mycket lilla trädgård. Till och med dockhuset städade jag och tvättade rentav hundleksakerna.

Men hur jag än jobbade på, tyckte jag att mitt hem inte såg tillräckligt ombonat ut. Jag besökte Welmans, en bedårande liten butik (också webbutik) med de underbaraste, mest köksrelaterade inredningsdetaljer man bara kan tänka sig, där jag skaffade enstaka mysiga detaljer inför reportaget.

När dagen sedan randade, kunde jag se på mitt hem med ömhet. Så rent har det aldrig varit, aldrig har alla halv- och helårsgöromål varit fixade till en och samma dag. Det doftade såpa och sommar, och speciellt soffdynorna var så släta och lockande, som om det hade varit en nyutslagen pion, att man bara skulle ha velat hoppa in och dofta på det mjuka och låta sig långsamt sjunka in i renaste välbehag.

När fotografen och reportern tillbringade hela dagen i det lilla blåa huset, lyssnade på mina berättelser och såg på allt med ömhet försvann all min oro för att mitt hem inte skulle duga. I mitt hem finns det kärlek, liv och historier. Mitt hem är just nu en länk mellan historien allt från tidigt 1700-tal och framtiden i många kommande generationer efter mig. Just nu får jag förvalta huset och har låtit renovera det på ett sätt som jag finner harmoniskt och respekterande. Och funktionellt.

Och det räcker mer än väl.

(Numera ser jag det digra arbetet bakom varje hemreportage, och skulle vilja säga till alla som öppnat sina hem till inredningstidningar: "Jag vet. Jag vet. Jag vet hur mycket jobb det ligger bakom bilderna. Men nu får ni vila!" Fördelen är ju nämligen nu att jag bara får slattra resten av sommaren, jag behöver inte tänka på mattskurning och textiltvätt. Trädgårdspysslet får jag däremot fortsätta med, precis som jag önskar.)