Bort från knuten

I två månader har den stått undangömd i en knut. Ja, jag fnissade till och med till nervöst när ergoterapeuten på senhösten under ett hembesök föreslog att jag skulle ha den till hjälp åtminstone om morgnarna, då min ryggsmärta är som allra värst. Så illa är det väl inte, tänkte jag.  

Men min son hjälpte mig att hämta den och en massa andra hjälpmedel ergoterapeuten rekommenderade från sjukhuset. Nästan alla andra hjälpmedel har jag tacksamt tagit i bruk, men den i knuten har känts som ett avgrundsstort steg.

Sedan dess har läget blivit ännu värre, och i morse när varenda litet smygsteg gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen, gick jag försiktigt till knuten. 

- Kan du hjälpa mig lite, frågade jag viskande. 

Den svarade inte, men stod där lugn och trygg. 

Jag vecklade ut den. Den hjälpte mig. Alldeles otroligt mycket. Rollatorn.

Det märkvärdiga är att jag skulle reagera ärligt oförstående om andra människor som för att klara av sina vanliga behov behöver hjälpmedel eller stöd, skulle vägra använda dem. Om man med enkla eller individualiserade medel kan göra vardagen lättare, när man också med hjälpmedlen har det ganska tufft, hur skulle man kunna tacka nej? Teoretiskt hade jag nog förstått det, men på riktigt?

Nu vet jag. Och är stolt över att jag vågade ta mina försiktiga steg till knuten. Och tacksam.

(Och väntevärdet är att jag ska kunna lämna tillbaka den till sjukhuset efter att jag fått hjälp med ryggen, känner jag mig ändå manad att berätta.)