Ett år av mitt liv och tre underbara nyheter

Jag hade födelsedag igår. Jag översköljdes av gratulationer och mina döttrar hade blommor, kanelbullar och kloka frågor med sig.

Några av frågorna dottern ställde handlade om mitt senaste levnadsår, bland annat vad jag uppskattat mest och vad jag har lärt mig.

Det viktigaste är säkert att jag lärt mig att klara mig med min migrän. Jag får inte längre panik när anfallen skapar sin varnande ilskna aura, och blir inte längre lamslagen av smärtan. Jag är inte längre rädd för anfallen i förväg, utan tassar på i ullstrumporna, och hanterar anfallen när de kommer.

Jag och barnen och deras familjer har hittat på att samlas alltid månadens sista söndag, med kravlös samvaro och en liten bit mat. Det njuter jag av enormt. Många av mina vänner har i sin tur kommit för att träffas, promenera lite och ta en kopp kaffe tillsammans. Vilka underbara samtal vi har haft. Mina syskon och min mamma har jag också träffat en hel del under året. Dessa möten med familj och vänner var det roligaste under mitt senaste levnadsår. 

Under den allra senaste tiden har dessutom tre stora saker hänt i mitt liv. Jag är glad ända in i hjärteroten.

Det allra största och mest förunderliga var att jag fick ett tredje barnbarn, en väldigt söt och lugn liten pojke, som bärs i famnar av renaste kärlek. Jag är alldeles mjuk i knäna och bedårad av den lilla och hans familj.

Det näststörsta var fick jag äntligen möjlighet att jobba lite grann igen. Uppgiften är meningsfull, inspirerande, liten och hanterbar. Och dessutom strategiskt viktig. Omständigheterna är skräddarsydda så att jag ska klara av det och för att arbetet skall vara så rehabiliterande som möjligt. Jag jobbar någon timme per dag i ett halvt år. Jag kan göra det när jag mår bäst. Målen för vad jag skall göra är tydliga och möjliga att uppnå också med min lilla arbetsprocent. En sådan arbetsgivare, hör ni!

Jag är väldigt ivrig och fullständigt panikslagen. Ivrig för allt i arbetets innehåll och form. Panikslagen för att jag igen ska börja må mycket sämre av arbetet, där jag huvudsakligen sitter vid skärmen, vilket är det enda jag utan fasta klockslag och resor kan göra. När jag senast jobbade deltid under den tiden min migrän hade blivit kronisk och blev sjukskriven, mådde jag ursprungligen bättre än jag gör nu. Men då jobbade jag en klart större deltid än jag gör nu.

Jag har redan lärt mig hur jag bäst gör. Jag jobbar ungefär en halvtimme per gång, håller en liten paus och rör på mig lite grann, och håller reda på tiden. Genast då jag får ett migränanfall, håller jag en paus tills det värsta är över. Jag håller strängt fast vid arbetstiden, vilket jag har svårt att göra eftersom jag brinner av iver. Men den här gången tänker jag långsiktigt.

Före pauserna och vid slutet på dagens värv avslutar på ett ställe där jag precis vet hur jag ska fortsätta, så att det inte blir ställtid och för att min lilla insats hela tiden ska vara effektiv. 

Så jag längtat efter att kunna jobba igen, ens en liten skärva som nu! Jag vet hur viktigt arbetet är ur rehabiliteringssynvinkel, hur otroligt viktigt det är att ha något meningsfullt att göra. I våras gjorde jag en underbar insatshelhet som frivillig, och redan det stärkte min känsla av sammanhang och mening ytterligare. Här kommer den tredje underbara händelsen - gruppen jag höll i trådarna på frivillig basis kommer lyckligtvis att fortsätta per e-post också under det halva året jag jobbar. Jag behöver inte avstå från de underbara människor jag då lärde känna, och inte från deras otroligt fina livsberättelser de skriver heller.

Men att nu också dessutom få en liten lön för det egentliga jobbet underlättar min vardag enormt. Jag har ju inrättat mitt liv så att jag klarar det ekonomiskt, men det har varit lite väl tight. Överraskande utgifter stjälper min båt, så jag stressar för sådana. Nu kan jag sköta undan det mest akuta behovet, och spara lite en liten buffert för kommande utgifter så att jag inte behöver leva med kniven på strupen. 

Och jo, migränanfallen har blivit lite hårdare och längre åtminstone nu de första arbetsveckorna. Men trots att anfallen är ungefär lika många och lika hårda under en längre tid med tids- och situationsbundna variationer, hanterar jag dem alltså bättre.

Vilken glädje!

Mest lättad är jag av att min rygg mår mycket bättre nu. Jag fick en ny fysioterapeut på sensommaren, vars hemövningar gjorde att jag vågade börja rotera ryggraden lite grann. Hon började med mycket små rörelseövningar som jag klarade av utan hård smärta, satt flera träffar i system och nu har hon höjt på övningarnas belastning i sakta mak. Visst är något ännu riktigt på tok och ska MRI-undersökas, men jag är himla tacksam över att en stor del av problemen ändå var funktionella. Nu har jag förpassat rollatorn till källaren, och för den tillbaka till sjukhuset om den inte i snar framtid behövs länge. Min funktionsförmåga har tydligt stärkts. Härligt!

Min arbetsknut i världen❤️

Resten av dotterns frågor gällde mitt nya levnadsår. Vad jag mest känner är tillförlit, en känsla som bottnar i allt jag berättat här, livet är gott.