Ljuset i deras blick
Idag är jag för första gången en hel dag helt ensam med valpen Vofflan, och det är semesterns sista dag. Jag kryper upp i soffan, njuter av yllesockor och en mjuk filt bland de sköna dynorna.
Varje dag under min semester, utom alltså idag, har jag haft kärt besök av familj, vänner eller släktingar, precis som jag hoppats. Och jag har lyckats med att inte göra mig någon som helst stress för det, utan haft vardagsstädat (om ens det, det fanns också dagar då renoveringen ännu var i aktivt skede och då jag hade flera obokade besök), gått i vardagskläder, bjudit på mycket enkel mat plockad från min sommars mycket snäva meny och bara njutit av härligt sällskap.
Nu när jag sitter ensam och valpen inleder sin förmiddagssömn, hinner jag plötsligt lite reflektera. Vad innebär vänskap för mig? Varför hungrar jag så efter människorna i mitt liv?
Jag inser att olika vänner innebär olika saker för mig. Det finns de som stimulerar mentalt med kunskap och tanke, de som väcker existentiella frågor, med endel fungerar vi som emotionella bollplank för varandra, och endel har jag bara rasande roligt med. Med mina allra närmaste vänner delar vi alla de här funktionerna för varandra.
Den djupa vänskapen innebär också att leva igenom det allra tyngsta med varandra. Att dela det som går att dela, att hjälpas åt över det värsta eller att bara veta att den andra bär en i tanken. För livet händer. Livet bär med sig det klottiga, trasiga, smärtsamma och outhärdliga. Inget liv är bara enkelt och vackert. Inget ont är rättvist eller jämnt fördelat. Men också det värsta blir lite mer hanterbart och begripbart varje gång man samtalar, delar eller fördjupar förståelsen för sammanhanget och lär sig uppriktigt förlåta sig själv och dem som gjort en eller ens kära illa eller riktigt ont.
När sen något av det trasiga sakta helas lite grann, när några bitar faller på plats, och man ser att vännen nu har det bättre, gläds man så att ens inre fylls av ljus. Jag vet det själv gällande dem i min närhet som har det mångfalt värre än jag någonsin har behövt genomleva. När något blir lite bättre för någon av dem, fylls jag av ljus.
Mina vänner vet ändå att inte heller mitt liv alltid varit rätlinjigt, snyggt eller ens förståeligt. Ibland har det bara varit en mening av någon av dem som burit över det värsta, någon som hjälpt utan att jag bett, någon som bara varit axel, öron och hjärta. Eller bara gått bredvid.
Så angående besöken i mitt nya hem den här sommaren är det kanske det jag sett i mina vänners och näras ögon. Ljuset.
Varje dag under min semester, utom alltså idag, har jag haft kärt besök av familj, vänner eller släktingar, precis som jag hoppats. Och jag har lyckats med att inte göra mig någon som helst stress för det, utan haft vardagsstädat (om ens det, det fanns också dagar då renoveringen ännu var i aktivt skede och då jag hade flera obokade besök), gått i vardagskläder, bjudit på mycket enkel mat plockad från min sommars mycket snäva meny och bara njutit av härligt sällskap.
Nu när jag sitter ensam och valpen inleder sin förmiddagssömn, hinner jag plötsligt lite reflektera. Vad innebär vänskap för mig? Varför hungrar jag så efter människorna i mitt liv?
Jag inser att olika vänner innebär olika saker för mig. Det finns de som stimulerar mentalt med kunskap och tanke, de som väcker existentiella frågor, med endel fungerar vi som emotionella bollplank för varandra, och endel har jag bara rasande roligt med. Med mina allra närmaste vänner delar vi alla de här funktionerna för varandra.
Den djupa vänskapen innebär också att leva igenom det allra tyngsta med varandra. Att dela det som går att dela, att hjälpas åt över det värsta eller att bara veta att den andra bär en i tanken. För livet händer. Livet bär med sig det klottiga, trasiga, smärtsamma och outhärdliga. Inget liv är bara enkelt och vackert. Inget ont är rättvist eller jämnt fördelat. Men också det värsta blir lite mer hanterbart och begripbart varje gång man samtalar, delar eller fördjupar förståelsen för sammanhanget och lär sig uppriktigt förlåta sig själv och dem som gjort en eller ens kära illa eller riktigt ont.
När sen något av det trasiga sakta helas lite grann, när några bitar faller på plats, och man ser att vännen nu har det bättre, gläds man så att ens inre fylls av ljus. Jag vet det själv gällande dem i min närhet som har det mångfalt värre än jag någonsin har behövt genomleva. När något blir lite bättre för någon av dem, fylls jag av ljus.
Mina vänner vet ändå att inte heller mitt liv alltid varit rätlinjigt, snyggt eller ens förståeligt. Ibland har det bara varit en mening av någon av dem som burit över det värsta, någon som hjälpt utan att jag bett, någon som bara varit axel, öron och hjärta. Eller bara gått bredvid.
Så angående besöken i mitt nya hem den här sommaren är det kanske det jag sett i mina vänners och näras ögon. Ljuset.
Kommentarer
Skicka en kommentar