Den kom glad och hjärtevarm, trots allt
Jag var rädd att jag inte skulle hitta julglädjen och julfriden i år efter min nattsvarta sorg, trots att jag längtade oerhört efter att få hela min familj runt mig, alla samtidigt.
Men med mina döttrars närvaro före julen ledde förberedelserna fram till både glädjen och friden. (Ibland med ömma krav: ”Visst ska vi ha en gran!” eller ”Jag kan göra lådorna, jag vet hur jag får tag i bra veganrecept!”, men mest tack vare deras hjälpsamma, varma och kärleksfulla väsen.) När sönerna med partners och hundar sen kom, kunde jag uppriktigt glädjas och bara njuta.
Och i morse, än en gång under stjärnorna, förstod jag att vi alla tillsammans skapade det som på riktigt är viktigt och lämnade allt annat.
Vi valde bort alla måste, vi valde bara vill.
Det allra viktigaste vi valde var samvaron. Vi delade, vi ville bara gott åt varandra, alla försökte ordna så att var och en har det så bra som möjligt, det blev bordsspel och skratt, vi visade vår kärlek och omsorg till varandra men också till släktingarna. Alla ville hjälpas åt, uppriktigt dela på både göromål, bördor och gåvor.
Vi valde också ljuset, små lysande punkter med mjukt mörker omkring, lockade fram stjärnor i ögonen, och bjöd på skimrande ljus också ut mot gränden för dem som flanerade eller hastade förbi. Trots att vi tidvis fick hålla i ljusstakarna då hundvalparna lekte som häftigast.
Vi skapade dofter, smaker, julpynt och spelade musik som binder ihop det förgångna med nuet och framtiden. Vi lämnade bort det som inte känns viktigt för någon, vi valde att göra det enklare och mer avskalat än tidigare, men höll kvar allt det som är viktigt för någon.
Vi stod totalt tålmodigt ut med och kanske till och med njöt av kaoset skapat av sju människor, en katt och tre hundar, varav två valpar. Vi strävade alla efter en hanterbar ordning. Vi var flexibla och satte andras behov framom våra egna.
Visst fanns det stunder då jag grät lite grann, men nu kanske mer av saknad än av sorg. Och genast då jag såg mig omkring infann de sig igen, julglädjen och julfriden.
Men med mina döttrars närvaro före julen ledde förberedelserna fram till både glädjen och friden. (Ibland med ömma krav: ”Visst ska vi ha en gran!” eller ”Jag kan göra lådorna, jag vet hur jag får tag i bra veganrecept!”, men mest tack vare deras hjälpsamma, varma och kärleksfulla väsen.) När sönerna med partners och hundar sen kom, kunde jag uppriktigt glädjas och bara njuta.
Och i morse, än en gång under stjärnorna, förstod jag att vi alla tillsammans skapade det som på riktigt är viktigt och lämnade allt annat.
Vi valde bort alla måste, vi valde bara vill.
Det allra viktigaste vi valde var samvaron. Vi delade, vi ville bara gott åt varandra, alla försökte ordna så att var och en har det så bra som möjligt, det blev bordsspel och skratt, vi visade vår kärlek och omsorg till varandra men också till släktingarna. Alla ville hjälpas åt, uppriktigt dela på både göromål, bördor och gåvor.
Vi valde också ljuset, små lysande punkter med mjukt mörker omkring, lockade fram stjärnor i ögonen, och bjöd på skimrande ljus också ut mot gränden för dem som flanerade eller hastade förbi. Trots att vi tidvis fick hålla i ljusstakarna då hundvalparna lekte som häftigast.
Vi skapade dofter, smaker, julpynt och spelade musik som binder ihop det förgångna med nuet och framtiden. Vi lämnade bort det som inte känns viktigt för någon, vi valde att göra det enklare och mer avskalat än tidigare, men höll kvar allt det som är viktigt för någon.
Vi stod totalt tålmodigt ut med och kanske till och med njöt av kaoset skapat av sju människor, en katt och tre hundar, varav två valpar. Vi strävade alla efter en hanterbar ordning. Vi var flexibla och satte andras behov framom våra egna.
Visst fanns det stunder då jag grät lite grann, men nu kanske mer av saknad än av sorg. Och genast då jag såg mig omkring infann de sig igen, julglädjen och julfriden.
Kommentarer
Skicka en kommentar