Drottningen
Mitt allra viktigaste rum är nu helt färdigt. Det är hjärtat i hela hemmet, knutpunkten, ljuset, musiken, samtalen, värmen. Det här rummet var det jag utgick ifrån då jag planerade renoveringen, funktionerna och inredningen i hela huset.
Det är det första som öppnar sig när man kommer hem till mig, det sista man ser när man stänger dörren. Ljuset flödar in från alla håll, smeker de vita möblerna, lyser upp de få detaljerna, speglas i mässing, får bladverket i tapeten att skifta färg.
Silvergrönt. Målarvitt. Grått. Mässing. Linoljesåpade golv. Runda stenar. Glas. Linne.
För någon vecka sedan satte byggaren Petter den sista tapetbiten, den sista listen, en tröskel och installerade den handsnickrade hundporten till trappan. Nu är det allra viktigaste rummet helt färdigt.
Salen.
Salen finns mitt i mitt hem. Från salen utgår alla andra rum, liksom också trappan till övre våningens gästrum. På grund av de vita trämöblerna jag redan hade och den air det låga men ganska stora rummet hade när jag bekantade mig med mitt gamla hus, lät jag mig inspireras av Carl Larssons Blomsterfönstret, plockade det gröna, vita, trasmattan, mässingen, små tavlor, rytmen därifrån. Jag vågade inte ens tänka på den modiga laxröda väggfärgen som paret Larsson kontrasterade med det gröna med självsäker hand, men jag tog istället in färgen i en tavla jag fått av min pappa, en tavla med för mig mycket viktig symbolinnebörd.
Jag valde silvergröna Willowtapeter på vitt botten från Byggnadsapoteket. Fönstret ramas in av vita linnegardiner med Kirschomtag och en guldfärgad gardinstång som släkten haft i generationer. I fönstret har jag ställt en våg och två gamla medicinburkar som jag fått av min farmor som var farmaceut, och dessutom en fikus med flätad stam, för att försöka fånga det krusidulliga i Blomsterfönstret-tavlans växter. Farmors våg fick en så central plats för att varje dag påminna mig om vikten av ord, om målet att väga varje ord man vill säga på guldvåg.
Matbordet och stolarna är från min farfars fars hem. De sitter som om de var gjorda just för det här hemmet. De är vackert slitna (numera är benen på dem lite valpgnagda). Den gamla handbroderade duken köpt på nätloppis sitter mjukt, just rätt.
Kronan på hela inredningsdesignen i salen är de två Liljan-ljusstakarna från Skultuna jag har på bordet, inspirerade av kronorna på stoltyget i mitten på Carl Larssons tavla.
I nedre våningen finns fler trästolar på olika ställen, så det är bara att dra ut bordet så ryms ännu flera att fira kväll. Vilka samtal vi haft, vilka glada skratt, vilket tidvist kaos, precis som jag ville.
Det vita pianot har jag haft hela mitt vuxna liv, men aldrig har det kommit tillrätta så väl som det gör här. Och här har jag återfunnit min spelglädje. På pianot ligger två gamla skomakarläster, och i samma rum finns också en tavla på en skomakare, också min mammas släkthistoria finns så närvarande. På väggarna hänger tavlor tecknade av min mamma och gamla etsningar av min nygamla hemstad.
Lamporna ger det lilla moderna penseltrycket. Jag tycker nämligen om att olika tidslager syns i inredningen och skapar en liten spännande och livgivande kontrast, lite som Helene Schjerfbecks vita detaljer i nästan varje konstverk hon gjort. Takkronan är italiensk design, och bordslamporna i mjukt formad betong Gerard har jag i tiderna skaffat från Portiikki.
En illa åtgången gammal stol som jag köpte från min arbetsgivares förråd lät jag Fjalle i Karis fixa upp med ruttyg i tapetens gröngråa färg. Den sitter väl med mitt enkla bord och en spegel med guldram från tanterna Tallrötternas sommarställe (i Esbos Alberga!) med det underbara namnet Sommarro, med två gamla mässingstakar och den gamla brevhållaren som jag älskar.
Och trasmattan (också den lite gnagd av en valp då hon var riktigt liten) beställde jag som en sammanbindande viktigaste detalj för rummet. I den finns det invävt en rytm av alla färger i mitt hem. I mattan vävs hela hemmet ihop. I rummet binds min historia och min nutid ihop. Mina rötter, mina vingar.
Salen är den goda drottningen i mitt hem. Det finns frid och ljus, säger hon. Bär det som en krona, säger hon. Välkommen, säger hon.
Det är det första som öppnar sig när man kommer hem till mig, det sista man ser när man stänger dörren. Ljuset flödar in från alla håll, smeker de vita möblerna, lyser upp de få detaljerna, speglas i mässing, får bladverket i tapeten att skifta färg.
Silvergrönt. Målarvitt. Grått. Mässing. Linoljesåpade golv. Runda stenar. Glas. Linne.
För någon vecka sedan satte byggaren Petter den sista tapetbiten, den sista listen, en tröskel och installerade den handsnickrade hundporten till trappan. Nu är det allra viktigaste rummet helt färdigt.
Salen.
Salen finns mitt i mitt hem. Från salen utgår alla andra rum, liksom också trappan till övre våningens gästrum. På grund av de vita trämöblerna jag redan hade och den air det låga men ganska stora rummet hade när jag bekantade mig med mitt gamla hus, lät jag mig inspireras av Carl Larssons Blomsterfönstret, plockade det gröna, vita, trasmattan, mässingen, små tavlor, rytmen därifrån. Jag vågade inte ens tänka på den modiga laxröda väggfärgen som paret Larsson kontrasterade med det gröna med självsäker hand, men jag tog istället in färgen i en tavla jag fått av min pappa, en tavla med för mig mycket viktig symbolinnebörd.
Jag valde silvergröna Willowtapeter på vitt botten från Byggnadsapoteket. Fönstret ramas in av vita linnegardiner med Kirschomtag och en guldfärgad gardinstång som släkten haft i generationer. I fönstret har jag ställt en våg och två gamla medicinburkar som jag fått av min farmor som var farmaceut, och dessutom en fikus med flätad stam, för att försöka fånga det krusidulliga i Blomsterfönstret-tavlans växter. Farmors våg fick en så central plats för att varje dag påminna mig om vikten av ord, om målet att väga varje ord man vill säga på guldvåg.
Matbordet och stolarna är från min farfars fars hem. De sitter som om de var gjorda just för det här hemmet. De är vackert slitna (numera är benen på dem lite valpgnagda). Den gamla handbroderade duken köpt på nätloppis sitter mjukt, just rätt.
Kronan på hela inredningsdesignen i salen är de två Liljan-ljusstakarna från Skultuna jag har på bordet, inspirerade av kronorna på stoltyget i mitten på Carl Larssons tavla.
I nedre våningen finns fler trästolar på olika ställen, så det är bara att dra ut bordet så ryms ännu flera att fira kväll. Vilka samtal vi haft, vilka glada skratt, vilket tidvist kaos, precis som jag ville.
Det vita pianot har jag haft hela mitt vuxna liv, men aldrig har det kommit tillrätta så väl som det gör här. Och här har jag återfunnit min spelglädje. På pianot ligger två gamla skomakarläster, och i samma rum finns också en tavla på en skomakare, också min mammas släkthistoria finns så närvarande. På väggarna hänger tavlor tecknade av min mamma och gamla etsningar av min nygamla hemstad.
Lamporna ger det lilla moderna penseltrycket. Jag tycker nämligen om att olika tidslager syns i inredningen och skapar en liten spännande och livgivande kontrast, lite som Helene Schjerfbecks vita detaljer i nästan varje konstverk hon gjort. Takkronan är italiensk design, och bordslamporna i mjukt formad betong Gerard har jag i tiderna skaffat från Portiikki.
En illa åtgången gammal stol som jag köpte från min arbetsgivares förråd lät jag Fjalle i Karis fixa upp med ruttyg i tapetens gröngråa färg. Den sitter väl med mitt enkla bord och en spegel med guldram från tanterna Tallrötternas sommarställe (i Esbos Alberga!) med det underbara namnet Sommarro, med två gamla mässingstakar och den gamla brevhållaren som jag älskar.
Och trasmattan (också den lite gnagd av en valp då hon var riktigt liten) beställde jag som en sammanbindande viktigaste detalj för rummet. I den finns det invävt en rytm av alla färger i mitt hem. I mattan vävs hela hemmet ihop. I rummet binds min historia och min nutid ihop. Mina rötter, mina vingar.
Salen är den goda drottningen i mitt hem. Det finns frid och ljus, säger hon. Bär det som en krona, säger hon. Välkommen, säger hon.
Inspirationen och utgångspunkten
Min vardagsro i vardagsrumssoffan
Skomakarlästerna och det laxröda inslaget
Kronan i mitt hem, ljusstakarna
(Varför får jag en känsla av att den där lilla skurken i kulisserna håller hus där när jag inte märker?)
Detaljer. Min favorit tygpåse med mitt favoritcitat - "be the change you want to see in the world"
Ljuset smeker också min lena hund vid den viktiga trasmattan
(Den här vinkeln var jag i planeringsskedet lite orolig över - hur skulle kökets blåa tapet fungera bredvid den gröna. Men det fungerar rätt bra, konstigt nog.) Pianot under tavlorna som min mamma tecknat för snart ett halvt sekel sedan under sin studietid i Ateneum.
Kommentarer
Skicka en kommentar