Den svåra lyckan

Lycka betyder för mig att kunna leva sitt liv på ett sätt som är viktigt för en, och att försöka göra så gott som möjligt åt så många som möjligt i ett så långt tidsperspektiv som möjligt. Inklusive en själv.

Det första, att leva mitt liv på ett sätt som är viktigt för mig, tror jag att jag är ganska nära min sanning. Jag försöker leva ekologiskt, etiskt, kärleksfullt, tillgängligt, nära, estetiskt, aktivt, lugnt och utan ett överflöd av saker, nycklar eller osunda göromål. Som Eva Dahlgren sjunger: "Det jag vill, men inget mer". 

Det är klart att jag inte är framme, kanske aldrig ens når fram. Men jag jobbar för mina val mycket medvetet, lyssnar, lär mig, reflekterar och utvecklas. När så många som möjligt av dessa klossar är på en tillräckligt bra plats hittar jag också den mer hedonistiska njutningen i stunden oftare. Morgonkaffet i trädgården. Familj och vänner, god mat och ett glas vin. Glädje. Hundkrafs. Att trött krypa till kojs med en god bok.

Jag tror också att min lycka har en stadig grund i att ha möjligheten att kunna använda mina styrkor i meningsfulla utmaningar som ligger i min proximala zon för lärandet i vardagen och att vara omgiven av goda, vänliga speglar och människor som jag älskar. Och att jag har väldigt lätt för att känna optimism, engagemang, tacksamhet och kärlek.

Men vad innebär det att göra gott åt någon annan? Att ställa sig över någon och veta bättre vad hen behöver är det åtminstone inte. Inte heller att hjälpa någon annan att bli beroende av stöd. 

Det finns stunder där jag tänker att det viktigaste, kanske enda jag kan göra är "do no harm", vilket finns nämnt bland annat i den hippokratiska eden och ligger som grund för allt utvecklingssamarbete. Redan det är rysligt svårt. För när man gör mycket, gör man också någon illa, ibland som en följd, ibland av misstag, ouppmärksamhet eller brådska. I bästa välmening gör man ibland folk osäkrare på sig själv, räddare eller mer likriktad. Redan att jobba sig bort från att göra illa är väldigt, väldigt svårt. Det kräver en medveten närvaro, kunskap och vishet, dessutom -  vilket är totalt omänskligt - i varenda stund. 

Jag vill ändå tro att det finns något ännu mera, att inte bara inte göra illa, utan också faktiskt göra gott.. Då fokuserar jag på ursprunget till citatet - Primum non nocere. First, do no harm. Gör först inget illa.

I det lilla, i mina nära människorelationer då det behövts stöd, har jag genom många oåterkalleliga misstag lärt mig att det viktigaste sättet för mig att göra gott är att finnas nära, att lyssna, att fråga tillräckligt öppet. Att nyfiket och uppriktigt söka att förstå. Att sedan tolka och validera det som den andra säger. Att försöka utmana tanken genom frågor och gemensamma reflektioner. Men då också vara färdig att utmana sin egen tanke, inte bara den andras.

Men också det är rysligt svårt. Speciellt då man tycker att någon, ännu mer speciellt någon man älskar, gör sig själv eller andra illa med sina val eller gör livet svårt för sig. Och allra mest speciellt då detta skriker i ens öra. Då är det lätt att veta bättre och ge råd. 

När jag ger råd är det ändå min sanning och min erfarenhet som jag värderar högre än den andras. Den andra kommer aldrig att följa dem, om råden inte baserar sig på hens uppfattning om sin verklighet. Det bottnar dessutom inte i den djupa respekten för människan i all vår ofullständighet och diversitet som jag uppriktigt vill leva enligt. 

Det här ser jag också som ledare. Om jag försöker tvinga på någon min sanning, min tolkning, når jag aldrig fram. Men om jag med frågor, reflektivt bemötande, med uppriktigt öppet sinne tillsammans med den andra försöker lista ut något, når vi mycket längre än jag i min stora visdom trodde mig vara säker på. Det vi då hittar är nämligen sällan det jag trodde. Jag är bäst som ledare är då jag har ett hum om vad den relevanta frågan är  eller har vägar att hitta fram till den och tar mig tid till att utforska alternativen tillsammans. Det är faktiskt det enda sättet jag har lyckats vara med om att få fina verksamheter på fötter, till och med att blomstra.

Visst finns det situationer då någon uppriktigt frågar om råd, när vi på jobbet är tvungna att skapa ramar, när vår uppgift är att inte veta bättre, men veta annat, på ett annat plan, eller att implementera myndigheternas direktiv snabbt, så som under de mest avvikande Coronamånaderna. Men inte ens då tycker jag om vara direktiv, jag vill hellre att man tillsammans skapar en gemensam förståelse. Jag har märkt att jag är som mest direktiv också gällande komplexa frågor när jag har det riktigt bråttom, vilket är absurt - då når jag minst effektivt fram till målet.

Och sen har vi då ännu att försöka göra så gott som möjligt åt så många som möjligt i ett så långt tidsperspektiv. Det svåraste. Det som gör att jag fortfarande har en altruistisk längtan i mig om att vara med om att göra världen mera rättvis genom utvecklingssamarbete. Jag har ännu inte kunnat släppa den drömmen.