Rödluvan 2.0 och en yppad hemlighet

När jag första gången läste Märta Tikkanens bok Rödluvan blev jag både emotionellt, feministiskt, familjecentrerat, psykologiskt, sociologiskt och litterärt djupt tagen av det som anses vara hennes mest självbiografiska verk. Hon målar upp fiktiva och antagligen också verkliga scener ur barndomen, ungdomen och vuxenlivet och verkar hitta mönster och insikter nästan medan hon skriver.

Jag var ung vuxen, hade precis fyllt 20. Jag var förlovad med min allra bästa vän, och en glad, lekfull vardag fyllde våra liv. Jag längtade efter en stor familj, var ambitiös i mina studier, drömde om en himlastormande passionerad kärlek, som jag tänkte att jag och min man så småningom skulle hitta tillsammans bara vi lite mognade. Jag hade nyss påbörjat studier i svenska och litteratur, men jag hade redan blivit nyfiken på logopedi. Min mest avlägsna men starka dröm var att någon gång ha möjlighet att skriva. 

Förutom att Märta Tikkanen i det stora hela levde min dröm (jovisst hade jag läst Århundradets kärlekssaga, och visste komplicerad passionen var, vilket också tecknas fram i Rödluvan), hittade jag via hennes anslag grunden till mitt eget naturligaste sätt att uttrycka det allra närmaste och viktigaste - prosalyriken. 

Med hennes enkla språk och böljande, nästan associativa berättande vävde hon tidslinjen fram och tillbaka, tillsatte stråk och färger, framåt och bakåt i tiden, band ihop, komplicerade och förenklade. Hon förtätade och hoppade över, böljade i känslosam smärta och lycka och krass realism, skörhet och styrka. Med subtil, tydlig och ibland nästan panikskrikande röst hänvisade hon till samhällets struktur, till uppväxtpsykologi, familjedynamik och feminism, och synligast av allt - en fascinerade koppling utan enkla lösningar eller tillhörigheter till sagan om Rödluvan och vargen, hemmet och skogen, offer och vilt. Jag fann hennes berättelse strålande briljant och stark.

Det skulle bli en bok som jag bar med mig i decennier som en av de många böcker som gjort de starkaste intrycken på mig. Märta Tikkanens senare Arnaía kastad i havet, skulle bli en ännu större upplevelse (jag kan fortfarande inte läsa den utan att gråta), men ändå förminskade den inte min upplevelse av Rödluvan.

***

När jag packade upp flyttlådorna i det lilla blåa huset, nästan tredubbelt äldre än jag var då jag läste boken första gången, hittade jag Rödluvan igen. Jag valde i somras att läsa den på nytt, full av bävan - jag undviker nämligen i det längsta att återanvända de största konstupplevelserna för att inte förstöra dem med att bemöta dem i ett annat livsskede, med andra tankar och kanske helt förstöra en viktig upplevelse. 

Min upplevelse blev ändå tvivelsutan minst lika stor, men väldigt, väldigt annorlunda. Rödluvan 2.0.

Mitt livs mönster tedde sig nu skrämmande lika som Rödluvans. Det som vid första läsningen var mina drömmar och min skräck, var vid andra läsningen nästan min berättelse. Läsningen kom närmare, under huden.   

Jag hittade de mörka stråken mycket tydligare. Jag såg barnets oerhörda sårbarhet inför vuxna som bristfälliga försöker sitt bästa. Jag såg mönster av en allmänmänsklig ofullständighet och olycka, som kanske är obönhörligt kopplad till de riktigt starka känslorna i livet.

I boken hittade jag nu mitt livs svåraste interna konflikter och inser att vi säkert är många som bär på just dem. Att säga att barnen är det viktigaste, men ändå inte kunna skydda dem. Att försvara sig själv inför sina egna angrepp. Rädslan att den man uppriktigt tror älskar en kanske mest älskar att bli älskad. Rädslan att ens sanning är påhittad, feltolkad, snedvriden. Snällhet och ambition som prestation för att förtjäna kärlek och berättiga sig en plats snarare än egenskaper eller glöd.

Mina val senare i livet kunde kanske ha sett annorlunda ut om jag uppriktigt hade förstått mönstret då vid tröskeln för vuxenheten. Å andra sidan tror jag inte det, och ångrar mig inte egentligen heller. Men jag kunde kanske ha motverkat det som blev oundvikligt till slut om jag uppriktigt hade förstått dynamiken i boken djupare. Faktum kvarstår ändå - förrän jag hade en personlig erfarenhet lade jag helt enkelt inte märke till det djupa mönstret, trots att jag läste boken innerligt.

Jag förstod också först nu längtan efter det egna rummet, den egna tiden eller ens det egna skrivbordet Tikkanen skriver om som ett återkommande tema. Utan dem finns risken att man försvinner i in i sin egen värld. Integritetslängtan är beskriven ur ett mänskligt perspektiv, inte enbart som kvinnoperspektiv med kopplingen till Virginia Woolfs A room of one's own som jag tidigare trodde. Integriteten som samtidigt också innebär att vara delaktig i den vardag som man skapat, att med självklarhet bära sitt ansvar, att dela. 

När jag läste boken nu märkte jag att jag numera inte ser symboler enbart som ett konstnärligt verktyg. De finns högst påtagliga i ens liv. Dörrar. Drömmar. Sängar. Händer. Ord. Sagor.

Jag ser mig omkring i mitt liv.

***

Hemligheten då? Jo, jag skall börja bearbeta mina prosalyriska texter som jag sparat i skrivbordslådan under årens lopp. Jag har strukturen för berättelsen nästan färdig. 

Min en gång mest avlägsna dröm ska besannas. Jag ska skriva en roman. En roman med min egen röst, som Märta Tikkanen i tiderna har hjälpt mig att hitta. Och ett mentalt rum som jag ska bereda mig.

Två av dem som betytt mest för mig

med ord kommer under huden (bild ur Märta Tikkanens Rödluvan)