Om förmågan att ge upp

Tänk att jag klarade av att ge upp.

Tänk att det gjorde all skillnad i världen för mig.

***

Det handlar om min oönskade sambo sedan snart ett och ett halvt år tillbaka, den kroniska migränen. Den har jag levt tillsammans med i ett förhållande präglat av ständig rädsla för anfall, daglig förlamande smärta och att trevande försöka lära mig hantera en ny vardag med nya premisser och skämmiga sekundära symptom.

Lika länge har jag letat efter vägar att få smärtan på en hanterbar nivå och få fler timmar om inte värkfria så åtminstone lättare. Jag har letat efter vägar att komma ur sjukdomen helt och hållet. Att bli frisk och arbetsför igen. Jag har använt krigstermer i min vardag då jag talar om hur jag hanterar min sjukdom och hälsa. Jag har använt biologisk krigsföring genom kopiösa mängder både preventiv och anfallsmedicin i precisa ordinerade mått. (Många med samma sjukdom som jag har klarar inte av att hålla anfallsmedicineringen så liten som man ska, men jag, ska du veta, jag har varit duktig, ståndaktig som en soldat.)

När ekonomin riktigt på allvar började tryta och jag hade vänt på varenda sten för att hantera läget, tog jag genast till mina effektivaste vapen: logisk planering, beslutsamhet och handlingskraft. Och självständighet, jag ville givetvis klara mig själv. Jag strödde dessutom på en rejäl dos av och det ska vara nu, det gör bara smärtan och oron längre att vänta. 

Det såg ut att inte finnas andra rationella alternativ än att behöva sälja mitt lilla blåa hus och istället köpa ett mindre hus att mysbona om till hem. Man klarar sig bra med mycket mindre än vad jag har nu, ingen tvekan om saken. Bara jag kan ha en tillräckligt fungerande infrastruktur för alla de älskade människor som ofta kommer till mig är jag nöjd.

Men jag grät ändå i dagar, irrationellt tröstlös. Jag kände mig tvungen att avstå från mitt älskade lilla hus, min älskade lilla trädgård och mina älskade smala gamla gränder. Jag var livrädd för att jag inte skulle kunna ha plats för barnen med familjer att övernatta på och tillräckligt utrymme för att de gärna skulle vilja stanna i flera dagar som det nu är.

***

Så kom det sig att läste jag boken "Jag kan ha fel" av Björn Natthiko Lindeblad. Den råkade komma i lästur precis när jag behövde den mest, precis före jag skulle ha gjort oåterkalleliga för tidiga beslut med långtgående effekter. Boken är full av kärlek till ofullständighet och osäkerhet, den flödar över av acceptans för livet och omfamnar allt det okontrollerbara som vi människor försöker styra. Författaren dog för en knapp månad sedan, och otaliga människor bär honom i sitt hjärta. Jag sällar mig till dem.

En del av det som Björn Natthiko skriver på ett väldigt enkelt - nästan för enkelt - och klartänkt sätt har jag kommit fram till också själv i olika skeden av livet, men hade inte nu kapacitet att plocka fram det själv där jag stod i min fulla krigsmundering. Jag behövde läsa "Jag kan ha fel" för att hitta tillbaka. Jag behövde inse att jag kan ha fel också, eller kanske till och med speciellt då jag tänker på komplexa saker för rationellt.

***

Jag klädde långsamt av mig min krigsmundering. Mediterade i miljoner mikrostunder, allt det vad mitt arma huvud klarade av. 

När jag öppnade ögonen såg jag kärlek. Jag såg mjuka händer som erbjöd hjälp. Jag såg att om jag tar emot hjälpen ger den mig tid att klara mig som det är ännu ett halvt år. Då räcker det med att jag besluter mig först tills dess. Om några månader vet jag mycket mera om hur jag mår, hur mycket jag kan jobba, om jag kanske klarar av att sköta lånen sen. Jag vet också då hur mitt liv i övrigt ser ut just då. Om jag ödmjukt och tacksamt tar emot den hjälpen som räcks fram till mig, kan jag göra klokare, mer långsiktiga beslut. Och kanske kunna bo kvar, till och med? Vem vet? Kanske, kanske inte. Och hur det än blir, kan jag sen dessutom betala tillbaka den hjälp jag fått.

Men det allra största jag insåg i mina meditationer var att jag för mitt eget bästa måste ge upp min kamp för att bli helt frisk. Om mitt mål är att bli frisk, blir jag hjärtskärande besviken över varje åtgärd som inte fungerar som förväntat.  Som den förkrossande minuten för några veckor sedan som det otroligt skickliga och engagerade teamet i specialsjukvården sade att det efter denna sista åtgärd kanske inte finns så mycket mera man kan försöka. Min värld slogs sönder i miljoner kristallspillror i ett outhärdligt ljus med ett oerhört smärtsamt ljud. Men med målet att bli frisk blir jag också ledsen och ångestfylld vid varje hårt anfall, det vill säga dagligen, eftersom det innebär ett enormt misslyckande. Ett misslyckande som jag inte kan styra.

***

Nu har jag gett upp min kamp, och accepterat att jag har en ovanligt svårskött och häftig kronisk migrän. Att den högst antagligt inte så där som på ett trollslag försvinner. 

Efter beslutet att ge upp är jag redan gladare, starkare och njuter mer av min dag. Jag märker bättre de stunder jag mår lite bättre, de stunderna är glada överraskningar, små vardagsgåvor utspridda här och där. Jag är lättad varje gång anfallet är lite svagare. Jag hanterar smärtan bättre nu när jag har accepterat den som en del av mitt liv just nu. Det som Björn Natthiko talar om då han beskriver att öppna handen, ge livet en chans, istället för att krampaktigt försöka styra och kontrollera med knuten hand, kunde tolkas som den västerländska psykologins och medicinens term acceptans. Men jag tycker om hand-metaforen, handen bär man med sig hela tiden, och kan rent fysiskt öppna den när man märker sig försöka kontrollera det okontrollerbara. Jag tycker också om det där med att ge upp striden mot sjukdomen - det känns också mer konkret än acceptans när man har det riktigt svårt.

Om jag senare blir så frisk att jag blir arbetsför igen, är jag nog en av de lyckligaste människorna på jorden, och det är det jag önskar mig och hoppas på mest av allt. Men om inte, ser jag nu andra möjligheter för framtiden, för även om det skulle sluta med att jag inte kan förvärvsjobba mera någonsin, kan jag fylla mitt liv med sådant jag länge drömt om. Kanske gå en skrivarkurs och äntligen skriva mina böcker jag går och bär på i mitt inre. 

Och även om jag kanske inte kan bo kvar i mitt lilla blåa hus, kan jag bo vackert på ett annat sätt. Jag kan skapa ny frid, ny mjukhet och nytt ljus på ett nytt ställe. Om det blir så. Kanske, kanske inte.

Men jag övar mig på att ännu bättre omfamna osäkerheten och ofullständigheten. Och övar mig på att leva med min kroniska smärta och det vad den ger mig, på ont men också gott.

Mjukt ljus

Sten formas mjuk av beröring som aldrig ger upp

Stök är spår av liv

Att lite grann släppa taget på känslan av kontroll