Att vila

Tröttheten lägger sig över mig som ett tjockt töcken gång på gång.

Och jag får vila. Jag kan, jag ska vila för att bli friskare.

Jag sätter på mig mina duntofflor, sveper in mina axlar i en isländsk naturvit yllesjal, drar på mitt mjuka ögonskydd och kryper in under ett moln av duntäcke. Jag lägger huvudet på dynan med ett vitt antikt bedårande vackert handbroderat örngott av finaste linne och tackar i tanken personen som en gång lade ner omsorgen och arbetstimmarna. 

Hunden ligger bredvid mig på täcket. Det gör hon väldigt ofta.

På gränden där jag bor är det alldeles tyst, annat än för småfåglarnas ivriga läten i tidigaste april.

Jag vilar i värld av mörker, mjukhet och ljuvlig tystnad. 

Och jag vet att runt omkring mig smeker vårljuset ömt mitt hem. Mitt mörker finns mitt i ljuset.

Vardagsrummet smekt av förmiddagsljus

En flätad stam betonad av morgonsol

Hundens plats bredvid min


Kvällssol i köket


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bort från knuten

Bild
I två månader har den stått undangömd i en knut. Ja, jag fnissade till och med till nervöst när ergoterapeuten på senhösten under ett hembesök föreslog att jag skulle ha den till hjälp åtminstone om morgnarna, då min ryggsmärta är som allra värst. Så illa är det väl inte, tänkte jag.   Men min son hjälpte mig att hämta den och en massa andra hjälpmedel ergoterapeuten rekommenderade från sjukhuset. Nästan alla andra hjälpmedel har jag tacksamt tagit i bruk, men den i knuten har känts som ett avgrundsstort steg. Sedan dess har läget blivit ännu värre, och i morse när varenda litet smygsteg gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen, gick jag försiktigt till knuten.  - Kan du hjälpa mig lite, frågade jag viskande.  Den svarade inte, men stod där lugn och trygg.  Jag vecklade ut den. Den hjälpte mig. Alldeles otroligt mycket. Rollatorn. Det märkvärdiga är att jag skulle reagera ärligt oförstående om andra människor som för att klara av sina vanliga behov behöver hjäl...
Läs mer

Jag älskar dig

Bild
Oktober, du älskade oktober. In i mitt ljusa hem i sparsmakad färgsättning flödar du in med färgexplosioner från alla fönster.  Matsalen fyller du med hängbjörkarnas guld och gungande blickfångande brytning mellan grönt och gult, medan löven dalar ner på marken. Balkongen bredvid förför du med rönnens gröngula blad och bär i den sena höstens djupaste röda, som glada små överraskningar här och var. Vardagsrummet och sovrummet låter du fyllas av lönnarnas lekfulla nyanser av orange, gult, grönt och rött, medan du täcker gräsmattan i dina färger.  Den allt lägre solen förstärker alla färger du flödar in till mig.  Oktober, jag älskar dig. Mitt hem, jag älskar dig. Genom mitt fönster flödar färg och ljus rakt i min inter- och exteriör medan morgonsolen smeker min själ genom färgerna nära havet
Läs mer

Om att välja och meningen med livet

Bild
Oftast kommer mina djupaste insikter genom samtal och mycket ofta genom meditation i övningar eller i naturen.  Men under min långa sjukskrivning har jag slukat böcker så det står härliga till, och genom dem kommit till avgörande insikter. Jag har läst (eller lyssnat på) alldeles otroligt fantastiska romaner, novellsamlingar, sakprosa, diktverk, ett par av dem som inte ens ännu har utgivits. Jag har gråtit med dem, fnissat, reflekterat och haft svårt att hålla paus för annat jag behövt göra. Mina två senaste läsupplevelser har skakat om mina grundvalar så mycket att jag nu behöver skriva om mina tankar. De båda är skrivna av personer som överlevt förintelseläger. Den ena, Viktor Frankl, var neurolog och psykiater, och den andra, Edith Eger, blev sedermera psykolog och forskare. Båda upplevde omänskliga fasor, och båda skapade efteråt metoder att hjälpa sina medmänniskor. Båda har skrivit om sina fruktansvärda upplevelser och i sina böcker berättat om sina metoder som är sprungna ur...
Läs mer