På barrikaderna för demokratin i kyrkan

Församlingarna och kyrkan gör väldigt mycket gott arbete. Jag älskar diakonin, det viktiga ungdomsarbetet, sjukhusprästernas arbete och samarbetet gällande olika trosinriktningar för att öka förståelse och acceptans av varandra, bara för att lyfta fram några av många för mig väldigt viktiga arbetsområden. De områden som är viktiga för mig handlar alla om kärlek, acceptans, närvaro och nåd. Jag har länge lekt med tanken att det är just dit min kyrkoskatt går, fullt medveten om att det inte är så. Med min kyrkoskatt understöder jag också det jag upplever vara direkt fel. Många fokuserar annorlunda än jag, och väljer att hoppa av.

Det finns mycket i den lutherska kyrkan i Finland som jag och många med mig upplever vara emot min tro, mina värderingar och till och med emot de mest självklara mänskliga rättigheterna. Allt från stora saker som likvärdig behandling gällande kön eller sexuell läggning, till mindre saker som hur man refererar till bibeltexterna i en gudstjänst och vem som får och inte får fadderbrev och mycket därtill.

Inte förrän de senaste två åren - pinsamt nog - har jag förstått det. Kyrkans riktning är långt resultatet av en demokrati. Röstningsprocenten är väldigt låg. Bara 14% av de röstberättigade röstade senast på nationell nivå. Genom att jag och de flesta andra församlingsmedlemmarna inte röstar i församlingsvalet, förvrider vi den demokratiska balansen. Tyngdpunkten går mot de mer konservativa och ofta mer aktiva lekmännen som ofta får styra och ställa i många fall lokalt men speciellt nationellt. 

Detta i sin tur leder till att många som förundras, söker, hoppas eller tror fjärmar sig allt mer från kyrkan och dess värdefulla närvaro i våra liv, eftersom den fortfarande i praktiken står för partiella bokstavstrogna bibeltolkningar och konstiga föråldrade regelverk som ligger långt ifrån ens egna värderingar. Och för det här kan jag personligen inte skylla på någon annan, för jag har inte själv använt min rösträtt. 

I kyrkofullmäktigevalet och församlingsrådsvalet utser vi de lokala bestämmande organen, även om kyrkoherden fortfarande är ordförande i många församlingsråd. 

Och här är den stora insikten för mig: de lokala demokratiskt valda organen väljer lekmansledamöterna till kyrkomötet (länken går till de finska sidorna om senaste kyrkomötesval), dessutom ofta från sina egna led. Kyrkomötet är i sin tur det mäktigaste demokratiskt valda organet där de flesta stora besluten om kyrkans vägval görs. (Därtill finns biskopsmötet som sekundärt är demokratiskt eftersom biskoparna väljs av prästerna men också av stiftets demokratiskt valda beslutandeorgan. Biskopsmötet har sina egna uppgifter. Dessutom finns kyrkostyrelsen, som sitter bakom utlåtanden och förslag till kyrkomötet och är kyrkomötets föredragande och operativa organ.)

På kyrkomötet är de mest teologiskt bevandrade, dvs biskoparna och prästerna, i medeltal klart mer liberala än medeltalet bland lekmännen. Men de är i minoritet i kyrkomötets sammansättning. Majoriteten, lekmännen, är oftare kraftigt konservativa, med många, många undantag förstås. En skev demokratis resultat. 

Jag vill därför ställa mig upp på barrikaderna och uppmana alla församlingsmedlemmar att utnyttja sin rösträtt. Förhandsröstningen inleds idag och finns i många köpcenter och församlingshem. Den egentliga valdagen är den 20.11. 

Låt oss vända på det enorma skeppet, och skapa en sann demokrati i kyrkan, sakta men säkert. Tillsammans. 

Kyrkskeppet i Kökar kyrka