Om omöjligheten i att prestera stressfrihet

 

Jag har försökt prestera lugn och sinnesro. Mitt inne i häxcirkeln av smärta som föder stressreaktion som föder smärta har jag försökt bryta stressen för att bryta häxcirkeln för att bryta smärtan.

När flyttningen och renoveringen var så gott som klar i december, bad jag min man om en enda julklapp. Att han i två månader skulle bädda in mig i bomull och kärleksfull vänlighet, undvika alla schismer, och om de ändå kom, skulle vi låta dem rinna av som vatten på en gås. I två månader. Då tänkte jag att jag genom mina samtidiga mindfulness-övningar skulle kunna bryta min ständiga stressnivå eller sympatikotomi, som det också kallas.

Halvvägs in på den etappen är jag långtlångt milslångt ifrån framme. 

I morse fick jag plötsligt en insikt. Jag har siktat för högt på en gång, från noll till hundra, från svart till vitt. 

Jag måste göra det i etapper för att lyckas. Jag måste skärpa mitt inre fokus och inse stjärnorna på den svarta himlen bakom det täta molntäcket. Från hundra till noll till hundratusentals.

Nu samlar jag alltså på små stunder av frid. Mikrostunder, vardagsstunder, små stunder av ro i smärtan, stunder där jag känner mig behövd och älskad. Stunder där jag ser och blir sedd med ömhet. Stunder av harmonisk rutin. Stunder av mjukhet. Stunder av glädje och lycka.

Plötsligt ser jag massor av dem. Hundratusentals.

Som att få sitta här och läsa morgontidningen