Om ensamhet

Jag är ensam med min hund. Andra dygnet pågår. 

Jag är alldeles oerhört utmattad. En känsla av tröstlöshet över att smärtan inte släpper sitt grepp har börjat titta fram allt oftare.

Men plötsligt, när det andra dygnet pågått en stund, börjar tankarna, insikterna, idéerna bubbla upp på gränsen mellan mig och världen. Jag krafsar ner dem i ett häfte för att inte glömma dem. Ofullständiga, irrelevanta, usla, briljanta - alla samsas de om samma sidor i häftet.

Ensamhet i ett sammanhang där jag får små meddelanden om älskade människors existens och känner översvallande kärleken till dem. Ensamhet där jag vet att jag nästan när som helst kan ringa upp någon av dem, men väljer att möta mig själv. En sådan ensamhet är en av mina bästa stigar till insikter och kreativitet.

Tänk att jag hade glömt det.

Och tänk hur tacksam jag är då jag får behålla båda, ensamheten och sammanhanget. Och dessutom får vara en person som folk har lätt att kontakta. När de kan och vill.

Påtvingad ensamhet är ett helvete för allt för många. 

Men för mig, just idag, är det ändå ett himmelrike.

Denna skickligt handmålade bild fick jag för ett par år sedan i min postlåda av någon okänd konstnär. Inget annat meddelande än ”have a good day, stranger”. Bilden får symbolisera allt jag skrivit om här: ensamhet, sammanhang, kreativitet. 

(Grannen hade fått en liknande bild, så det var inte enbart åt mig, som jag kanske en liten stund smickrad hade hoppats. Men sen blev jag ännu gladare av den större tanken - en sann välgörare som bara ville göra främlingars dag en smula bättre. Det vill jag lära mig att göra, på mitt eget sätt. Tack för bilden, du goda och skickliga konstnärsfrämling!)