Själen är redan i framtiden

Jag har de senaste tre åren fått mycket. Massor av kärlek framför allt. Härliga för mig nya vänner. Tagits emot med värme i en intressant släkt och fått inblick i dess historia. Jag hittade också min egen väg att allt mer hoppas att det finns en kärlek och nåd som är mycket större än vi kan förstå, bara ana. För allt det är jag oerhört tacksam.

Men jag borde ha fortsatt att bo för mig själv, tänker jag nu med facit i hand.

Nu städar jag inför försäljningsfotograferingen i morgon. Medan jag plockar bort privata detaljer inser jag att det är min själ jag städar undan. Alla pappershögar, privata minnen, praktiska saker som jag vanligtvis inte plockade undan. 

Jag städar undan dem utan att det gör ont, för min själ finns inte längre här. Den finns redan någon annanstans, någonstans i framtiden. 

Det är säkert därför det känns så tomt. 

                                                                ***

Jag söker en lägenhet i huvudstadsregionen att bygga mitt bo i, någonstans på gångavstånd till hav och nära spårtrafik, en radhuslägenhet i ett plan, närmare mina barn. Med en egen liten plätt jord att få odla vackert och få svalka sig i. I en prisklass där jag klarar mig även om det skulle bli så illa att jag aldrig skulle bli arbetsför igen. Där får jag äntligen slå mig till ro, vilket jag trodde att jag skulle kunna göra i det lilla blåa huset.

Sen kommer min kropp i fatt min själ. Det blir nog bra till slut.

Väggarna i salen målades med inspiration av Wreta gästgiveri i Karl Johan-stil

Köket, på mikrovågsugnen en väggklocka som aldrig hann upp

Lugn och ro, men böckerna jag har på gångs behöver  bli ett lägre torn inför fotograferingen

Min sköna gungstol med en lång släkthistoria och knuten där det skulle ha varit möjligt att låta bygga en kakelugn.

Matsalen med högt till tak för samtal

Ett gästrum med ljuvlig utsikt över empiretak