Mitt ansikte i mina två händer

 Jag känner att jag behöver skriva om mod idag, kanske mest för mig själv.

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" sade en av mina favoritförfattare, Tove Jansson. Jag älskar såväl hennes insiktsfulla och roliga barnböcker som hennes karga och avskalade vuxenböcker som är humana i sin vidaste betydelse. 

Det är där jag är nu. Skräckslagen inför framtiden där jag ska klara mig helt själv på alla nivåer i det läge jag nu är, en kedja av dagar i smärta och utan ens ett skimmer av arbetsförmåga i horisonten just nu. Jag kan inte riktigt lita på att mina knän håller, och om jag hade morrhår, skulle de darra av rädsla i bästa tovejanssonsk stil. 

Men samtidigt känner jag mig modigare än kanske någonsin tidigare. Jag väljer aktivt ett liv som jag vill ha, och skapar ett det utan större risker. Det kommer att bli ett mycket enklare liv än jag byggde fram i det lilla blåa huset, som jag trodde att skulle bli mitt för alltid-hem. Men det kommer att bli ett liv som möjliggör vardagslycka och frihet från onödig oro. Ett hem som jag klarar av, nästan vad som än händer. 

Jag behöver mod också att lämna de människor som har fungerat som mina engagerade och kunniga läkare, skötare och vårdare, och lita på att min nya orts specialister är lika bra. Jag behöver mod att avstå från de rutiner jag byggt upp med min väninna, mod att bli mera självständig. Jag behöver mod till och med att avstå från min frissa som skött mitt opererade huvud med försiktiga, mjuka händer. 

Jag känner också just idag att jag behöver mod och sinnesro att inte hemfalla åt onödiga och ickekonstruktiva reaktioner, och speciellt noggrant bevara min medmänsklighet och empati. Också i relation till mig själv. Idag med kriser i farstun också i vår trygga knut i världen, behöver jag mod att se att mänskligheten bara är en stor mängd människor, små räckor i historien, människor som är ofullständiga, ärrade, rädda, arga och drömmande, sårbara och rädda, precis som jag. Precis som vi alla. Vi handskas alla med olika slags lidande på våra olika sätt, med de verktyg vi har.

Jag ramlade över buddhistmunken Thich Nhat Hanhs dikt just idag när jag behöver den som bäst. For Warmth heter den. Det är så jag vill handskas med det som är mig allra svårast.

I hold my face in my two hands.
No, I am not crying.
I hold my face in my two hands
to keep my loneliness warm - 
two hands protecting,
two hands nourishing,
two hands to prevent
my soul from leaving me
in anger.

I slutet på länken finns också en sång, In My Two Hands, som Betsy Rose har gjort inspirerad av dikten och som hon framför själv. Den resonerar länge i mig. 

Loving kindness

Att välja att se ljus och färg istället för mörker och regn

The mouth of softest tints of rose and grey, when
opened slightly, revealed his gleaming teeth,
whiter than snow.
 The nostrils quivered faintly:
he sought to quench his thirst, to rest and find repose.

(del av The Unicorn av Rainer Maria Rilke)