Efter två vilda månader


Det är två månader sen jag senast skrivit. Två vilda månader där massor har hänt, mycket gott men också mycket som varit rysligt tungt.

Men jag väljer just nu att fokusera på insikten jag fick på veckoslutet.

På veckoslutet hade jag nämligen alla mina barn och deras familjer hos mig. Huvudpersoner var utan tvekan två-åringen, mitt första barnbarn, med massor av lek och språk i kroppen ("Jag är en lycklig liten flicka", sade hon efter att ha sett sin glada bild i spegeln) och den lilla nyfödda bedårande pojken, mitt andra barnbarn, med hud så mjuk att man knappt märker när handens beröring börjar.

Jag mådde ännu sämre än vanligt, hade vansinniga smärtor nästan hela tiden. Jag var, som jag brukar när jag mår riktigt dåligt, mer tystlåten och stillsam. Jag vill inte prata så mycket om situationen, och vill inte heller daltas med. Däremot vill jag naturligt kunna dra mig undan på eget initiativ och få delta på det sätt jag klarar av.

Och jag njöt varje sekund av deras närvaro, deras samtal och skratt. Alla visste det, och kände att de inte behövde vara annorlunda. De visste utan åthävor att jag tvärtom njöt av allt det vanliga. Det kändes som om jag vilade i och bars av deras naturliga, varma och kärleksfulla samvaro. Att alla dessutom hjälptes åt på ett väldigt självklart sätt kändes enormt fint.

Det är just så jag känner att jag mår bäst när jag mår värst.
Det förstod jag nu på veckoslutet.

(Att jag dessutom samtidigt fick bekräftat att mitt akuta boendebehov ordnade sig på bästa sätt gjorde under för min sinnesfrid. Nu kan jag börja se framåt på allvar.)

En två veckor gammal liten och hans gudmor

Liten blev stor

Mjukaste händer


Mys i soffan till Disneysång

Skogskoja med många djur

Rapning och lycka

Nybliven pappa

Matstund

Julpysselkväll

                                            






 




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bort från knuten

Bild
I två månader har den stått undangömd i en knut. Ja, jag fnissade till och med till nervöst när ergoterapeuten på senhösten under ett hembesök föreslog att jag skulle ha den till hjälp åtminstone om morgnarna, då min ryggsmärta är som allra värst. Så illa är det väl inte, tänkte jag.   Men min son hjälpte mig att hämta den och en massa andra hjälpmedel ergoterapeuten rekommenderade från sjukhuset. Nästan alla andra hjälpmedel har jag tacksamt tagit i bruk, men den i knuten har känts som ett avgrundsstort steg. Sedan dess har läget blivit ännu värre, och i morse när varenda litet smygsteg gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen, gick jag försiktigt till knuten.  - Kan du hjälpa mig lite, frågade jag viskande.  Den svarade inte, men stod där lugn och trygg.  Jag vecklade ut den. Den hjälpte mig. Alldeles otroligt mycket. Rollatorn. Det märkvärdiga är att jag skulle reagera ärligt oförstående om andra människor som för att klara av sina vanliga behov behöver hjäl...
Läs mer

Jag älskar dig

Bild
Oktober, du älskade oktober. In i mitt ljusa hem i sparsmakad färgsättning flödar du in med färgexplosioner från alla fönster.  Matsalen fyller du med hängbjörkarnas guld och gungande blickfångande brytning mellan grönt och gult, medan löven dalar ner på marken. Balkongen bredvid förför du med rönnens gröngula blad och bär i den sena höstens djupaste röda, som glada små överraskningar här och var. Vardagsrummet och sovrummet låter du fyllas av lönnarnas lekfulla nyanser av orange, gult, grönt och rött, medan du täcker gräsmattan i dina färger.  Den allt lägre solen förstärker alla färger du flödar in till mig.  Oktober, jag älskar dig. Mitt hem, jag älskar dig. Genom mitt fönster flödar färg och ljus rakt i min inter- och exteriör medan morgonsolen smeker min själ genom färgerna nära havet
Läs mer

Om att välja och meningen med livet

Bild
Oftast kommer mina djupaste insikter genom samtal och mycket ofta genom meditation i övningar eller i naturen.  Men under min långa sjukskrivning har jag slukat böcker så det står härliga till, och genom dem kommit till avgörande insikter. Jag har läst (eller lyssnat på) alldeles otroligt fantastiska romaner, novellsamlingar, sakprosa, diktverk, ett par av dem som inte ens ännu har utgivits. Jag har gråtit med dem, fnissat, reflekterat och haft svårt att hålla paus för annat jag behövt göra. Mina två senaste läsupplevelser har skakat om mina grundvalar så mycket att jag nu behöver skriva om mina tankar. De båda är skrivna av personer som överlevt förintelseläger. Den ena, Viktor Frankl, var neurolog och psykiater, och den andra, Edith Eger, blev sedermera psykolog och forskare. Båda upplevde omänskliga fasor, och båda skapade efteråt metoder att hjälpa sina medmänniskor. Båda har skrivit om sina fruktansvärda upplevelser och i sina böcker berättat om sina metoder som är sprungna ur...
Läs mer