Trasor och pärlor

När det är som värst, är jag bara en trasa. Smärtan övertar min tankeförmåga och äter omättlig all min kraft.

När det är som bäst, klarar jag mig riktigt bra och kan vända det jag hamnat i till en möjlighet. Trots att jag har ont och är helt utmattad, kan jag skriva, meditera, läsa och bli lite klokare för varje ord av fantastiska tänkare jag andas in. Allt det älskar jag djupt. Jag kan också vila och lugna mitt sinne under smärta genom att andas acceptans, ömhet och ro. De är mina dagliga pärlstunder.

Förändringarna i mitt smärtläge påverkar min tanke väldigt mycket. Jag fick till exempel gepanter som anfallsmedicin mot migränen, och det minskade antalet anfall per dag till hälften. Det kändes nästan euforiskt. 

Men när också ryggsmärtan under de senaste månaderna har blivit värre, nästan outhärdlig, känner jag mig nedslagen. Jag gör allt som hälsovården säger, men jag får inte kontroll över den. Undersökningarna och vården på ortopedin i Helsingfors universitets centralsjukhus ska börja, remissen är godkänd. Det ska nog bli bättre. Tills dess försöker jag komma ihåg att öppna min knutna hand och acceptera läget, känna ömhet och ro.

Jag tror att min hjärna reagerar överkänsligt och häftigt på all smärta nu. Neurologen säger att den bästa vården mot det är att få kontroll på de olika smärtorsakerna, och det är där vi är nu. Men det finns nog trasstunder då jag tappar hoppet, faktiskt. Till och med artrosen i massor av leder är hätsk just nu.

När jag har pärlstunder, ställer jag aktivt om mitt liv så att jag ska klara mig bättre. Söker kompisfamilj för hunden, så att jag får avlastning en eller ett par veckor i månaden, och så att hon får längre promenader än vad jag kan ge henne. Funderar hur jag ska sköta vardagliga saker som dammsugning och fönstertvätt.  Ändrar på sömnergonomin och hur jag sitter och stiger upp enligt instruktionerna. Tänker att det ska bli mycket bättre, att jag är lycklig som får hjälp av så sakkunniga experter.

Mellan trasorna och pärlorna är jag bra på att fokusera på allt som är gott i mitt liv. Familjen, vännerna, släktingarna, allt det vackra och meningsfulla jag har och gör. Att jag har inrättat mitt liv så att jag klarar mig. Att det absolut mesta i min kropp ändå är friskt. Att mina sjukdomar inte är letala.

Och allra mest tänker jag på dem som inte har det så bra som jag har det. På hur jag med det jag kan göra skulle kunna göra en insats. 

Idéer håller på att födas.

Skimrande pärlor varje dag

Som en trasa

Älskade, älskade hund
(som här vaknar från sin tupplur och sömnigt följer med vad jag gör med kameran)