Kropp och själ och pusselbitar

Det var en ljuv försommarmorgon. Småfåglarnas och koltrastens sång flödade in genom öppna fönster. En äntlig solvärme omslöt mitt hem där jag satt nyduschad och lät håret självtorka.

Jag satt och andades morgonsol och helgdagsro. Jag kände att livsbitarna lite föll på plats, en efter en. Andras insikter och one-liners fick betydelse och ett samband. Detta tack vare kroppen som tvingar mig att stanna upp samtidigt som jag allt bättre copar med smärtan som inte ger vika.

Mycket har hänt sedan jag skrev senast. Kroppen krånglar allt mer, men själen mår bättre, känner jag. Jag skall försöka sätta ord på en del av mina tankar där i försommarsolen. Det mesta jag väljer att skriva om här är självklart och sådant man hört och förstått åtminstone i stunden. Men för mig var de här en del av de bitar som föll på plats.

En överlevare från ett koncentrationsläger - jag minns inte denna pianists namn - sade med av ålderdom och klokhet bruten röst "Remember, everything is a lesson, everything.". Denna lilla mening är en enorm insikt av en som varit offer för det nattsvarta i mänsklighetens historia. Hennes röst och ord har varit min ledstjärna sedan jag såg videon på Youtube. Allt det goda, allt det vackra, allt det svåra, allt det smärtsamma, allt i naturen, allt i världsrymden, allt är en lärdom. Vad vi lär oss kan slå fel förstås, men jag tror att man med ödmjukt lärande sinne oftare ändå lär sig något viktigt.

På samma sätt har ett citat med tvivelaktigt ursprung gjort ett stort intryck på mig. "Du är inte en kropp som har en själ. Du är en själ som har en kropp." När kroppen blir svag, känns det här som en befriande tanke. Jag är inte dålig, min kropp har det bara lite jobbigt. Jag kan sträva efter att blomstra oberoende. Jag är fri, även om min kropp just nu är lite fjättrad. Eftersom jag i vardagen har massor av tid, har jag läst, mediterat och samtalat, allt medan jag matat min själ och ande med insikter av stora tänkare. Jag tror att den jag är, själen, har utrymme att blomstra tack vare de stora tänkarna jag tar del av mer än tidigare.

Jag hörde någonstans en äldre kvinna som sade att livet i allmänhet är godare med oss än vad vi är mot oss själva. Jag minns att jag när barnen var hårda mot sig själva i ungdomen frågade om de skulle säga så åt sin bästa kompis. Att de skulle leva med sig själva hela livet, och att livet skulle bli lättare om man tänkte på sig själv som sin bästa kompis. Och att ens inre tal om sig själv skulle avspegla den ömma vänskapen. Nå, jag lyckades nog långt ifrån alltid själv ge dem den modellen, men jag försöker leva så även om min oförmåga att bli frisk känns som ett misslyckande. Ibland lyckas jag uppriktigt tycka om mig själv som min bästa vän. Men genom att märka att livet bär trots att det inte blir som vi tänkte oss det, minskar oron och känslan av misslyckande, det vet jag.

Här sitter vi och talar vackert, men vad gör vi? Ungefär så frågade en klok vän för länge sedan medan ett gäng vänner förbättrade världen över en lång middag en sommarkväll vid havet. Vi är inte våra tankar, vi är inte vad vi säger, vi är vad vi gör. Och ja, det har vi läst i bibeln och säkert andra heliga skrifter. Men jag förstod det på djupet först när min vän sade det i en kontext av världsförbättrarsamtal. Det strider lite emot det där om kroppen och själen, men jag får det att gå ihop. Den här tanken hjälper mig att få rätsida på mig själv och försöka göra så gott jag faktiskt kan med de resurser jag har nu, men också att försöka förstå mig på sådana personer där det finns eller har funnits en konflikt i ord och gärning. 

Någon sade också att eftersom vi alla tänker olika, kan vi vara säkra på att ingen tänker rätt. Eller som åtminstone Björn Natthiko Lindeblad många gånger sagt: "Tro inte på allt du tänker". Gällande allt vi själva har en personlig vetenskaplig förhållning till, vet vi ju att varje ny kunskap eller tanke väcker mera osäkerhet och väldigt många nya frågor. Om vi inte ens kan vara riktigt säkra på något i vårt eget specialkunnande, hur skulle vi kunna tro att vår egen tanke om något utanför det skulle vara rätt eller sant? Det här hjälper mig att försöka lyssna bättre på och uppriktigt försöka förstå folk som tycker och tänker annorlunda än jag. 

Alla de här one-liners handlar kanske om ödmjukhet och öppenhet, men också förundran. Kanske det är den stora lärdomen min kropps smärta ger min själ, mig. 

Jag öppnar handen långsamt och tar emot den.

Skör och stark 

öppnar jag min hand

hittar ett ljus