En brant och stenig väg till en kyrka

När jag var ung var jag aktiv i församlingens ungdomsverksamhet. Jag älskade de existentiella svaren, samhörigheten och det mysiga programmet och samvaron de olika grupperna och lägren erbjöd. Jag tyckte väldigt mycket om gudstjänsternas liturgiska uppbyggnad och vilade i Taizé-andakter. 

Men jag var kritisk till Bibeln och lärorna redan då. Jag läste Bibeln, streckade under med olika färgkoder och ritade frågetecken och utropstecken, och skrev kommentarer och frågor där de rymdes. Med frågetecknen gick jag till prästerna och ville uppriktigt förstå. Prästerna svarade och polemiserade med mig med ett stort tålamod. I många fall kruxade jag över frågetecknen. 

Till slut, efter ungdomsårens trägna strävan efter att förstå, skrev jag mitt eget Credo i en liten svart bok. Den var långt ifrån den teologi som då (och kanske fortfarande görs åt allmänheten) lärdes ut. 

Som ung vuxen klarade jag ändå inte av att komma i mål med hela grunden för kristendomen, kort framställd i lilla Bibeln. Ni vet den där "Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son..." Jag kunde inte förstå att Gud behövde ett människooffer för att kunna förlåta oss människor. Jag kunde inte tro på en Gud som kunde döda sitt barn för att kunna ge förlåtelse åt de ofullständiga människor som han skapat. Om han var allsmäktig, kunde han ju göra det oberoende. Utan människooffer.

Ungefär tio år senare, i samband med att jag var nyskild, kom musikalen Kristina från Duvemåla. Jag hade CD-skivorna, och lyssnade om och om igen på många av sångerna. Jag grät otröstligt varje gång jag hörde Helen Sjöholm sjunga "Du måste finnas".  Det var just så jag kände det, mitt och min familjs liv blev inte alls som jag trott, och jag kände mig ensam som på villande hav. Jag längtade efter min gudstro, jag längtade efter Gud. Jag skulle så gärna ha velat tro, men kunde inte.

Jag började senare söka vägar inom buddhismen, där det fanns otroligt mycket som tilltalade mig och som jag förstod. Jag tror buddhismens vägar har mycket gott att ge oss som hjälper oss stärka vår lycka och visdom. Men också inom buddhismen fanns det mycket jag inte klarade av att ta till mig, än mindre uppriktigt tro på. Men jag tog med mig vägarna till lycka och meditationen när jag släppte sökandet i buddhismen som religion. Jag tog också med mig tanken om att det heliga finns inom oss, och att vi behöver ge det visa och heliga utrymme när vi lever och verkar.

Och sen för dryga två år sedan dog min lillebror, och jag kastades in i en total existentiell kris. Varför i hela världen är vi utkastade i rymden på en liten vacker planet, där vi lever, njuter och lider i ett orättvist system, som små myror en liten kort tidsrymd i en kedja av generationer? Varför finns lidandet? Vad händer när vi dör? Vad är det här hopplösa livets mening där det är så svårt att göra gott, så oerhört svårt att hjälpa varandra? Det var när jag berättade för er om den här punkten i mitt liv som jag lovade återkomma, och nu gör jag alltså det. Jag har nämligen kommit en god bit på väg.

***

Efter att ha skrivit just det blogginlägget har jag råkat upptäcka flera pusselbitar jag saknat. Nu rabblar jag upp dem i kronologisk ordning, så hoppa friskt över till nästa stjärnavbrott om du inte är intresserad. Pusselbitarna är ändå sådana som jag behövde för att komma vidare.

Jag läste den boken som min bror hade på gång då han dog under dramatiska omständigheter, "Proof of Heaven" av Eben Alexander. Alexander är en doktorerad, kallt faktadriven neurokirurg. Han låg själv i koma i ett mycket häftigt sjukdomsförlopp. Han hade starka och tydliga nära döden-upplevelser. När han tillfrisknade, jämförde han sina upplevelser med sitt patientdata och hjärnundersökningsresultat från sjukdomstiden. Genom sin digra kunskap om hjärnan och sitt eget sjukdomsförlopp kunde han utesluta att det handlade om något som hans hjärna hade producerat eller hallucinerat i sjukt tillstånd. Det han beskriver om sin upplevelse är så komplext och vackert, fullt med godhet och kärlek att jag grät när jag läste boken. Jag vet - det här är bara en liten populärvetenskaplig bok, men skriven av en mycket kunnig människa som upplevt  något han inte hade kunnat tänka sig, och tanken tröstade mig. 

Mina goda vän lånade mig senare boken "The heart of Christianity: rediscovering a life of faith"  av Marcus J Borg. Boken var omvälvande för mig. Den beskrev ett för mig nytt sätt att se på bibelberättelserna och ett för mig nytt sätt att tänka sig det kristna livet. Att tron i sig kan vara framväxande och individuell och ändå vara kristen och god. Han hade också en mycket samhörighetsskapande syn på olika religioner. Han jämförde det heliga med ett berg, där den gemensamma klarheten är på toppen. Vi bara söker oss dit på olika sätt. Ju längre ner mot bergets rot vi ser, desto mer olika ter sig de olika religionerna. Och att han väljer den religionen som han känner sig mest hemma i för att klättra mot toppen, kristendomen. Det slog an en sträng djupt i min själ någonstans.

Sen träffade jag min livspartner för ett drygt år sedan. Han råkar vara präst och doktor i teologi, med en liberal och modern syn baserad på modern forskning inom teologi och kyrka (dessutom är han härlig på miljoner andra tänkbara sätt också). Nå, ungefär samma dag vi träffades första gången sade jag att jag nu sen inte tror på Gud som kristendomen uppfattar honom. Han svarade: "ja, vad nu Gud sen är." Inget annat. I samma stund förstod jag ändå att det var jag själv som hade satt kristendomens Gud i en väldefinierad, trång låda. Jag. Inte någon annan.

Vi firade många månader senare vår gemensamma födelsedag i Nice, min livspartner och jag. Vi besökte Chagall-muséet, där mängder av konstnärens gammaltestamentliga och judiska målningar finns samlade. Att gå där med en som doktorerat i gamla testamentet, som kan alla symboler och kan beskriva alla berättelser var fantastiskt. Jag kunde erbjuda honom lite konstkunskap som jag har fått med min modersmjölk och konstaspekter jag lärt mig i studier, men det jag fick av honom var långt mera omvälvande. När vi satt under olivträden och åt lunch i museiträdgårdens café, hade jag miljoner frågor. De svar han gav var att man idag (och egentligen på mycket länge) inte ser på Bibeln som en samling sanna berättelser, utan att de är en samling historiska böcker skrivna av människor i sina kontexter så som de då uppfattade världen och Gud. Gällande gamla testamentet var skribenterna oftast människor med makt och ofta med ett behov att skydda ett litet folk på några tusen personer att överleva i olika utmaningar. I ett blogginlägg från år tillbaka har min livspartner till och med skrivit en text med det provokativa namnet "Att tro på Bibeln är avgudadyrkan". Han tycker att allt det här är gammal skåpmat, tänker att alla ju vet det här. Men för mig är det nytt och fräscht, något som jag precis behövde. Något som jag tror att många som skulle vilja tro, men inte kan tro, behöver.

Den sista pusselbiten kom för någon månad sedan när jag (i något socialt flöde som jag för mitt liv inte hittar) läste eller hörde vår ärkebiskop Tapio Luomas ord i något ett större sammanhang ungefär såhär: Bibeln är inte skriven av Gud. Bibeln är skriven av människor som på olika sätt söker Gud. Ja men precis.

***

Så när den sista pusselbiten (tillsvidare, jag hoppas det kommer flera) föll på plats upplevde jag nästan ett catharsis. Livet är inte rättvist, tack och lov på många sätt. Vi vet inte varför vi lever, men vi kan göra det bästa av det, det bästa åt så många som möjligt enligt den förmåga som var och en av oss har. Det finns absolut något mycket större och mer komplext system, tror jag, som vi inte har tillräckliga förmågor med våra begränsade sinnen och kapacitet att förstå. Vi kan kalla det Gud om vi vill. Jag vill. Fast jag inte har en aning om vad Gud är. Och jag tror att denna Gud är god och kärleksfull.

Och jag behöver inte tro på Bibeln, jag behöver inte tro på lilla Bibeln. Jag behöver inte ens tro på att Jesus var Guds barn mer än vi andra är det. Han kanske bara var en väldigt god, klok och kärleksfull människa. Jag kan låta min tro växa fram, se Gud i naturen, älska min nästa och mig själv, ge med högra handen så att den vänstra inte vet om det, leva i förundran. 

Så plötsligt kände jag mig befriande hemma i min gudstro igen. Den dagen valde jag den för mig trygga stigen upp mot bergets topp, kristendomen. Som utgångspunkt att söka, förundras, ifrågasätta, tappa bort mig, hitta nya insikter, nya frågor.

Samma dag letade jag fram en sång som har varit viktig för mig på vägen. Jag lyssnade mycket på den när min pappa var sjuk och dog, igen när min lillebror var sjuk och dog och ofta också i andra situationer när jag dväljdes i gudslängtan. Sången är "Eg ser" sjungen av Sissel Kyrkjebø. Jag kan inte gråta dina tårar, jag kan inte gå för dig, men jag kan gråta med dig, jag kan gå bredvid dig, sjunger hon. När jag tidigare hade lyssnat på den hade jag tänkt att jag som dotter och syster var den som trygg och älskande gick bredvid i det tunga. 

Men när jag nu lyssnade på sången gav den ord för min gudslängtan. Jag förstod att var just det jag längtat efter, att inte behöva gå igenom tunga skeden ensam. Jag tog min Bibel från hyllan och letade fram två favoritverser, favoriter för många av oss. Den första, lyriska och vackra "Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig." Den andra: "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig." Gud omger mig med kärlek fast jag vänder mig bort. Han skyddar mig inte mot det onda, men han är med mig. Eller mig och mig - jag har ingen aning om huruvida det här funkar på individplan eller på människosläktets plan.  

Så nu älskar jag de existentiella frågorna, och tror mig inte längre hitta svaren så länge jag lever. Jag tror på en Gud som inte gör interventioner i våra liv, varken på gott eller ont. Han bara älskar, följer med oss med ömhet, ibland kanske med sorg. Jag tror på en Gud eller en helighet som finns i oss alla, med oss, mitt i livet, mitt i smärtan, mitt i glädjen. Jag tror att kärleken omsluter oss i livet, men också i döden.

Jag har ingen aning om vad bönen egentligen är, inte det minsta hum om vad välsignelse innebär, och jag fattar ännu inte vad nåden är, egentligen. 

Och jag tycker inte om en del av det man gör i kristendomens namn och hur långsamt kyrkan vänder sig i de mest självklara mänskliga rättighetsfrågorna. 

Men chefredaktör Jaakko Heinimäki sade i Yles samtalsprogram Flinkkilä & Kellomäki för en vecka sedan ungefär att om man hoppas att det kanske kan finnas en Gud och tycker att det skulle vara en bra sak, räcker det för att man kan kalla sig kristen. 

Jag vill tro, så jag tror att jag kan kalla mig kristen.

***

(Och efter den där catharsisdagen jag nämnde har jag haft lättare att leva med mina smärtor och med all min osäkerhet. Jag är inte ensam.) 

(Och ännu: jag är ännu livrädd för att gå på en gudstjänst, rädd att någon där ska säga något som min sköra tro ännu inte klarar av att bemöta. Men kanske jag vågar, en vacker dag.)

En stenig och brant väg till en kyrka

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängde sig turisterna i halvmörkret
Valv gapade bakom valv och ingen överblick
Några ljuslågor fladdrade
En ängel utan ansikte omfamnade mig
Och viskade genom hela kroppen
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och allt är som det skall.”
Jag var blind av tårar
Och föstes ut på den solsjudande piazzan
Tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
Och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer, Romanska bågar