Till salu: ett litet blått hus

I don´t know where I am going, but I am on my way, skrev Carl Sagan.  

Jag tänkte ju inte att jag någonsin skulle bli arbetsoförmögen för en lång tid, jag effektiva, glada och starka människa - som om det skulle göra någon skillnad. Jag tänkte aldrig att jag inte på sikt skulle kunna förvalta mitt lilla blåa hus väl och sköta lånen jag hade för det tills jag blev pensionerad. 

Jag tänkte heller aldrig att jag skulle vilja tänka på andra alternativ på grund av en man, jag hade tänkt att jag hädanefter ville styra mitt liv helt själv gällande hur jag bor. 

Hur fel hade jag inte. "Människan planerar, Gud skrattar" lär vara ett estniskt talesätt som min vän Anu har introducerat i mitt liv. 

Här sitter jag nu långtidssjukskriven och utan sådana pengar som skulle möjliggöra att fortsätta att bo i mitt älskade hus. När man äger ett gammalt hus är man skyldig att förvalta det väl den stunden man har lyckan att bo i det mellan historien och framtiden eller ge stafettpinnen vidare. 

Och samtidigt sitter jag och tänker på mannen som jag älskar tokmycket och som jag vill bo tillsammans med så länge vi lever. I ett vackert hus eller lägenhet som vi båda väljer tillsammans, där det finns det vi båda tycker att är viktigt och där vi bygger vårt bo tillsammans. Både ljus och skuggor som leder till samma beslut.

Så trots att jag gråtit otaliga timmar över att behöva avstå från mitt ljuvliga lilla hus med ljus och frid och allt perfekt uttänkt just för mig och min familj, känner jag mig lättad.  Den ekonomiska kniven mot strupen kommer att försvinna i tomma intet med ett litet poff, och ett nytt spännande skede i mitt liv kan följa.

Så till salu: ett litet blått hus från 1734 vid den vackraste av gränder i gamla stan i Borgå. Lycklig den som landar här, i ett vackert hus, en bedårande liten trädgård, i mjuk tystnad och förundran under stjärnklara nätter, smekt av historiska vindar där man går. Mitt bland de bästa av grannar. 

Jag kommer alltid att bära det här stället på jorden i mitt hjärta, tacksam över att jag fått bo här i tre underbara år. Nu är jag inte längre ledsen, snarare hoppfull att allt nog ordnar sig. 

Ja, Carl Sagan tänkte nog mer existentiellt i sitt citat än jag just nu tänker det. Jag tänker det som bäst mycket konkret - jag säljer mitt hus, men jag vet ännu inte alls var mitt hem kommer att landa. 

Eller som en uppringd god vän en gång svarade när han ännu bakom ratten var försenad till sammankomsten på mitt sommarställe: "Jag är på god väg, jag vet inte bara på vilken väg."

Håll tummarna att jag landar väl.

(Ja, jag hör att ni frågar. Om ungefär en vecka publiceras annonsen.)

Jag kommer aldrig att glömma er, mina ljuvliga promenader och möten med alla underbara grannar, förbiflanerande vänner och turister. Förgätejhellermig, hoppas jag. Hoppas vi ses många gånger i framtiden också.

Först av allt övar jag mig att avstå från gränderna för de dagliga hundpromenaderna. Det är bitterljuvt, men också minst svårt, eftersom jag kan fortsätta komma hit hur ofta jag vill.

Ljus och skuggor mångbottnat och djupt vid eken som jag älskar mest av allt. Livet.

Jag övar mig i att tänka att jag får en annan trappa.

Kanske jag kan plantera de allra viktigaste växterna också i en ny liten trädgård. Som de här båda som blommar första gången i år - prydnadsapeln "Kirjailija" och kaprifolen slår ut vilken timme som helst.